Det finns en gräns för den här tiden. Den gränsen sätts av Gud. Han som skapat allt är också den som bestämt utvecklingen av den yttersta tidens händelser. Vi kan läsa i Upp. 10:6 om ängeln som sa: ”Tiden är ute”. Och vi kan också läsa om att den nuvarande världen med allt som är därpå ska gå under genom eld, inte genom vatten som på Noas tid, 2 Petr. 2:7.
Utvecklingen går snabbt och spekulationerna är många, liksom tolkningarna av det som sker i tiden. Det är viktigt att inte tappa fattningen. När Jesus talar om den yttersta tiden säger han: ”Ni kommer att höra stridslarm och rykten om krig. Se då till att ni inte blir skrämda. Sådant måste hända, men det är ännu inte slutet. Folk ska resa sig mot folk och rike mot rike, och det ska bli svält och jordbävningar på många platser. Men allt detta är bara början” (Matt. 24:6-8). Det här är vad vi ser hända nu. Men vill man inte tro och vill man inte inse att Bibelns förutsägelser om den yttersta tiden och Jesu återkomst går i uppfyllelse avfärdar man alltsammans. Den inställningen är för övrigt, även den, förutsagd. I 2 Petr. 3:4 står det: ”Människor ska komma att säga: ‘Hur går det med löftet om hans återkomst? Sedan fäderna dog har ju allt fortsatt precis som det varit sedan skapelsens början.’”
”Den sista tiden är här”, skriver Johannes i 1 Joh. 2:18. Det var för nästan 2000 år sedan. Men i 2 Petr. 3:8 står det att ”för Herren är en dag som tusen år och tusen år som en dag”. Och i vers 9 står det: ”Herren dröjer inte med att uppfylla sitt löfte, så som en del menar. Nej, han har tålamod med er, eftersom han inte vill att någon ska gå förlorad utan att alla ska få tid att omvända sig”.
Det är nog en ganska vanlig uppfattning att den ytterst tiden ligger ligger någonstans i en avlägsen framtid. Så även om man tror att en slutuppgörelse en gång ska äga rum så skjuter man den omedvetet eller medvetet framför sig. Ingen vet dock tidpunkten. Det är anmärkningsvärt att Jesus i Matt. 24:36 säger: ”Men den dagen eller stunden känner ingen: inte himlens änglar, inte ens Sonen, ingen utom Fadern.”
Därför är det inte bara onödigt utan helt enkelt fel att spekulera i fråga om tid och stund. Låt oss nöja oss med det som står skrivet. För det är inte nödvändigtvis ett tecken på vaksamhet att intressera sig för hur allt kommer att utvecklas. Själva kärnfrågan är om man själv är beredd att möta Herren när han kommer. Och helt oberoende av när han kommer så ligger väckelsen just i att vara beredd. Det ligger en fara i att skjuta tanken på Jesu återkomst framför sig med förklaringen att det är så mycket annat som måste hända först. Som vi sett levde redan de första kristna i väntan på att Jesus skulle komma igen. Det är viktigt att vi är uppmärksamma på tecknen som förebådar tidens slut. Men det vikti-gaste är att vi är redo när Jesus kommer. För det står dock: ”Var därför beredda också ni, för i en stund när ni inte väntar det kommer Människosonen” (Matt. 24:44).
Det är inte kunskapen om de yttersta tingen som gör oss beredda utan det faktum att vi är födda på nytt genom tron på Jesus och att våra namn är skrivna i livets bok.
Det här är hoppets budskap. När Jesus talar om tidens slut och den ångest och rådlöshet som ska gripa folken tillsammans med skräcken i väntan på det som ska drabba världen säger han: ”Men när det här börjar hända, så räta på er och lyft era huvuden, för er befrielse närmar sig” ( Luk. 21: 28).
Hur kommer det att se ut bland människorna strax innan avslutningen? Paulus skriver: ”Du ska veta att i de sista dagarna blir det svåra tider. Människorna kommer att vara egenkära, penningkära, skrytsamma, stolta, hånfulla, olydiga mot sina föräldrar, otacksamma, gudlösa, kärlekslösa, oförsonliga, skvallriga, obehärskade, råa, fientliga mot det goda, falska, hänsynslösa och högmodiga. De kommer att älska njutning mer än Gud och ha ett sken av gudsfruktan men förneka dess kraft. Håll dig borta från dem! (2 Tim. 3:1-5). Det är ingen ljus bild som målas upp, varken av den beskrivning Jesus ger i fråga om naturkatastrofer och krig eller av den beskrivning Paulus ger av hur folk ska vara i den yttersta tiden. Det är märkligt att man trots den mörka beskrivningen ändå ska vilja ha ett sken av gudsfruktan. Man vill ha Gud med – men på sina egna villkor. Det är dock en farlig sorts ”gudsfruktan” och uppmaningen är att hålla sig borta från dem som representerar den! Här gäller inte enhet och samförstånd!
Vi ska komma ihåg att hela världen är i den ondes våld, som det står i 1 Joh. 5:19 samt att: ”Den här världens gud har förblindat de otroendes sinnen så att de inte ser ljuset som strålar från evangeliet om Kristi härlighet” (2 Kor. 4:4). Ser man inte klart gör man felbedömningar. Eftersom det är så förstår vi också varför uppfattningarna om vad som är rätt och fel, rent och orent, svart och vitt är precis omvända. Ser man inte tingen i deras rätta ljus blir de förvanskade. Utelämnar man Gud och i stället litar på sina egna eller andras uppfattningar blir det som det står i Rom. 1:21-22: ”… de förblindades av sina falska föreställningar så att mörkret sänkte sig över deras oförståndiga hjärtan. De påstod att de var visa, men de blev dårar”. Sådan är gudlösheten. Men hur dåraktigt någonting än är så indoktrineras folk ändå genom ständiga upprepningar. Det sker genom den intensiva propagandan att leva livet i motsats till Guds goda vilja. Den propagandan möter oss i allt fler sammanhang. Men när man gör tvärt emot Guds bud drar man förbannelsen över sig. Det är inget nytt. Så har det varit ända sedan Guds folk i Gamla Testamentet gång på gång avföll från vad Gud hade sagt och ville leva efter de värderingar som rådde bland folken runt omkring dem.
Bibelns förutsägelser om den yttersta tiden uppfylls nu inför våra ögon. Världen mognar till dom. Detta är för syndens skull. Den yttersta domen är inget diffust, abstrakt som liksom en hägring syns i fjärran och egentligen aldrig kommer att inträffa. Den är Guds slutgiltiga ingripande för att ondskan och mörkret definitivt ska besegras och Guds rättfärdighet segra. Då blir det som det står i Malaki 4:2: ”Men för er som fruktar mitt namn skall rättfärdighetens sol gå upp med läkedom under sina vingar.”
Ännu lever vi i nådens tid. Ännu finns tid och möjlighet att få sin synd förlåten och bli räddad för evigheten. Men Jesus talar i liknelsen om de tio jungfrurna om att det till sist blev för sent, att man befann sig utanför, Matt. 25:1-13. Det är allvarliga ord. Gud gav oss tiden. Han gav oss sin Son. Genom honom är vägen till Gud öppen. Därför måste evangelium förkunnas. Det är det enda som kan rädda människorna. ”Himmel och jord ska förgå, men mina ord ska aldrig förgå”, säger Jesus i Matt. 24:35. Vi kan inte förhindra världens undergång. Det är heller inte uppgiften. Uppgiften är att förkunna Guds rike, att predika evangelium som är enda vägen till frälsning och evigt liv.
Med det här perspektivet finns det inget utrymme för kompromisser. Kristen tro har inget gemensamt med världen. Det är svårt att förstå det om man bara har några valda delar av vad man kan kalla en kristen ideologi. Då kan man se likheter och enas om allt möjligt. Men upplever man väckelse genom Ordets sanningar och den helige Andes verkan blir målsättningen en annan. Världen förlorar sin dragningskraft. Vad skulle en förlorad värld kunna tillföra den som mött livets furste, Jesus! I gemenskap med honom blir det heller inte intressant att göra gudstjänster så lika världsliga evenemang som möjligt eller att ta bort delar av Guds ord och ersätta dem med idéer och värderingar som mer överensstämmer med omvärldens målsättningar. Sådant har inte längre något värde. Livet har fått ett annat innehåll och en annan målsättning.
Vi kan med trygg förtröstan se fram emot fortsättningen. För ”Gud har inte bestämt oss till att drabbas av vredesdomen utan till att vinna frälsning genom vår Herre Jesus Kristus” (1 Tess. 5:9). För Guds folk innebär den yttersta tiden en förväntan. Jesus kommer.