Det är skillnad. I omvändelsen ändras allt. Evangelium förvandlar. Det är en förvandling som berör hela människan. Den visar sig inte enbart i vad vi säger och bekänner utan främst i hur vi lever våra liv. Det är inte på ett sätt i kyrkan/gudstjänsten och på ett annat på arbetsplatsen, fritiden, i hemlivet, osv. Den förvandling som sker genom evangelium påverkar varje del av livet. Vi är ju födda på nytt, som det står i 1 Petr. 1:23.
Detta nya liv är lika oavsett miljöer och sammanhang, men det innebär också att vi inte känner oss hemma var som helst eller kan delta i vad som helst. ”Vad har rättfärdighet med orättfärdighet att göra? Eller vad har ljus gemensamt med mörker?”, står det i 2 Kor. 6:14. Därför blir det naturligt att en hel del som hörde ihop med det gamla livet lämnas. Den inställningen ska inte förväxlas med att följa någon sorts regelbok som hittats på och som varierar beroende på bakgrund och miljö. Det blir i stället självklart att välja det goda och det som uppbygger. Världens utbud består till stor del av ett både meningslöst och tomt innehåll, trots att det omges av en glittrande fasad.
Mötet med Jesus ger livet en annan inriktning. Målsättningen är inte längre densamma.
Den förlorade sonen vände om. Man kan tycka att han tog vara på möjligheterna när han följde sin egen plan, tog ut arvet och förverkligade sina drömmar. Det var dock en frihetslängtan och målsättning som slutade i förnedring och misär. Det var först när han vände om som han fick uppleva den verkliga friheten genom förlåtelsen och upprättelsen och allt det goda han genom att följa sin egen väg gått miste om.
I omvändelsen sker den verkliga frigörelsen. Livet får sin verkliga mening. Det kan se ut som frihet och oberoende när man följer sina egna planer och instinkter och ser det som en självklarhet att leva efter dem. Men det är en chimär. Det är bara när man följer Guds kallelse och plan som livets mening förverkligas.
Sackeus svarade ja på kallelsen från Jesus, Luk. 19.1-10. Det gjorde att hans liv blev förvandlat. Det var en förvandling som inte stannade vid ord och bekännelse utan som resulterade i praktisk handling. Han inte bara bröt med det gamla livet utan gjorde också upp med den orättfärdighet han bedrivit. Möter man Jesus blir det förvandling. Det blir inte bara ett byte av åsikter. Det blir ett annat liv.
Det är inget mål att bli accepterad av världen. Det är inte tecken på framgång om man från att ha tjänat Gud med sina gåvor går vidare och blir känd i världen. Det är inte större eller mer värt att vinna framgång i världsliga sammanhang. Det står om Mose att han ”valde att hellre bli förtryckt tillsammans med Guds folk än att ha en kortvarig njutning av synden” (Hebr. 11:25). Annars var ju allt tillrättalagt för en fortsatt karriär inom den Egyptiska hierarkin. Men det hade inget värde för den man som upplevt Guds kallelse.
Det gamla är förbi, något nytt har kommit, skriver Paulus i 2 Kor. 5:17. Paulus genomgick den mest uppseendeväckande förvandling man kan vara med om. Efter mötet med Jesus tog livet en helt ny vändning. Han räknade inte heller det gamla livet något värt sedan han mött Jesus. ”Men allt det som förr var en vinst för mig räknar jag nu som förlust för Kristi skull. Ja, jag räknar allt som förlust, för jag har funnit det som är långt mer värt: kunskapen om Kristus Jesus, min Herre. För hans skull har jag förlorat allt och räknar det som skräp, för att vinna Kristus” (Fil. 3:78). Har man mött Gud förändras mycket av hur man ser på värde och status. ”Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ?” (Matt. 16:26). Sitter man fast i de traditionella uppfattningarna om vad som är bra och värdefullt, vad som är eftersträvansvärt och som har status kan man undra om den kristna bekännelsen bara är just en bekännelse. Det visar sig i praktiken vad som betyder något. Är målsättningen densamma trots att man bekänner en kristen tro? Ja, då behöver man nog tänka om.
Vad man anser och vilka värderingar man har i världen är ingen måttstock för en kristen. Tvärtom. Det är Guds ord och hans bud som är den självklara grunden att hålla sig till. Skaparen av allt är den som gett oss klara och tydliga ord om hur vi ska leva våra liv. Därför är det märkligt att se med vilken försiktighet kristna företrädare ibland uttrycker sig när man får frågor om hur man som kristen ser på olika saker. Det verkar vara viktigare att inte avvika från vad som gäller i samhället än att avvika från Bibeln. Men Guds Ord är ingenting man justerar efter vad som gäller för tillfället eller efter årtal. Det verkar som om man tror sig vara klokare ju längre tiden går. Man kallar det utveckling. I själva verket sker en degenerering när man avlägsnar sig från vad Gud avsett för människan. Det människan sätter som måttstock försämras med tiden. Det är en naturlig process när man inte vill ha med Gud att göra. Bibeln säger: ”… människorna älskade mörkret mer än ljuset eftersom deras gärningar var onda” (Joh. 3:19). Det blir dock en oerhörd konsekvens av att förneka vad som står i Bibeln. Jesus säger i Mark. 8:38: ”Den som skäms för mig och mina ord i det här trolösa och syndiga släktet, honom ska också Människosonen skämmas för när han kommer i sin Fars härlighet med de heliga änglarna.”
Att stå för Bibeln gäller som vi sett alla lägen och i alla tider. Det är lätt att avfärda sådant som man menar hör till en annan tid. Men Bibeln är tidlös. Hur vi uppfostrar våra barn och/eller vem som gör det, hur vi ser på manligt respektive kvinnligt, för att inte tala om inställningen till homosexualitet och abort, m.m. Varför skulle det vara komplicerade frågor? Men tror man att svaren finns i en gudlös samhällsutveckling blir det naturligtvis förvirrande. Hur skulle den gudomliga skapelseordningen kunna harmoniera med åsikter där tron på Gud är bortkopplad, eller där man anser att kristen tro måste anpassas till samhällets normer! Det är en absurd tanke att Guds folk skulle anpassa sig till värderingar som står i motsats till Guds Ord. Nej, tron på Gud leder åt helt motsatt håll jämfört med världen. Och det är ingenting att skämmas för. Tvärtom.
Man ska heller inte förledas tro att bara för att någonting påstås vara grundat på vetenskap och forskning så är det fakta. Det blir en svängig åsiktskurva. Resultaten av det man kommer fram till växlar från tid till annan. Därför är det ingen stabil grund. Framför allt ska vi ha klart för oss att skillnaden mellan de olika målsättningarna handlar om kampen mellan mörker och ljus. Det är olika sidor. Under påverkan från mörkrets sida blir allting otydligt och förvrängt medan allt klarnar i ljuset från det levande Gudsordet.
Att målsättningen får en annan riktning innebär konkret att livsmålen blir annorlunda. Det blir inte samma statusjakt, det blir inte samma vinstbegär, det blir inte samma karriärtänkande. Det blir inte en tävling om vem som är störst eller om vem som har mest makt. Jesus sa: ”Ni vet att folkens ledare beter sig som herrar över dem och att stormännen härskar över dem. Men så ska det inte vara bland er. Nej, den som vill vara störst bland er ska vara de andras tjänare” (Matt. 20:2526).
I Guds rike råder inte självhävdelsens lagar. Här råder Guds lagar. Och de är inte som människors. Psalmisten utbrister: ”Jag vill hellre vakta dörren i min Guds hus än bo i de gudlösas tält” (Ps. 84:11). Det som är litet i människors ögon kan vara stort inför Gud och tvärtom. Och det är Guds väg och hans vilja som betyder något. På den vägen råder välsignelsen.