Friheten i Kristus

Till denna frihet har Kristus gjort oss fria. Stå därför fasta och låt er inte tvingas in under slavoket igen” (Gal. 5:1). I profetian om Jesus från Jesajaboken 61:1, som också Jesus själv läste från när han var i Nasarets synagoga, Luk. 4:18, står det att han var sänd ”att utropa frihet för de fångna och befrielse för de bundna”. Inte många vill påstå sig var bundna av något. Tvärtom anser sig den moderna människan kanske mer fri än någon tidigare generation. Trots att den friheten i själva verket är ganska begränsad.

För om man inte vill anses alltför avvikande bör man bara tycka, säga och handla efter de mallar som gäller för tillfället. Där inräknas förstås också friheten att våga leva ut så mycket som möjligt av lössläppthet och omoral av alla slag. Frihet att synda med andra ord. Det som sedan är kvar av individuell frihet är ganska oväsentligt. Styrd av olika typer av påverkan och indoktrinering lever man i en mer eller mindre inbillad frihet. Det man tycker är egna val rör sig i själva verket inom väldigt snäva och tillrättalagda gränser.

När Paulus skriver om att inte igen tvingas in under slavoket syftar han på föregående kapitel, där skillnaden mellan att vara född i kraft av löftet och att leva under lagen beskrivs. Det står i v. 910: ”Men nu när ni känner Gud, eller än mer är kända av Gud, hur kan ni då vilja vända tillbaka till dessa svaga och fattiga makter och bli slavar under dem igen? Ni håller noga reda på dagar och månader och särskilda tider och år.” Man hade svårt för att släppa det gamla beteendet där det handlade om att fullgöra det ena efter det andra av laggärningar. Man hade lärt känna Gud men kände ändå ett behov av att fortsätta att uppfylla det som man egentligen var fri ifrån.

Även om vi inte har den bakgrund som handlar om de gammaltestamentliga lagarna, så finns det en hel del annat som kan binda oss i vad man också kan kalla laggärningar. Känslan att behöva uppfylla och prestera inför sig själv först och främst, men också inför Gud och människor, är motsatsen till friheten i Kristus. Efter att ha fullgjort de här ”rättfärdighetskraven” kan man möjligen uppnå en sorts bekräftelse inombords. Men det är inte något som har med friheten i Kristus att göra. Friheten i Kristus innebär befrielse från allt av tvång och egna ansträngningar. Allt som har att göra med inre eller yttre krav att prestera är bara bördor som tynger ned och gör det kristna livet tungt. Men det är märkligt vad lätt det är att hamna sådan här träldom. Det ligger i den mänskliga naturen att själv vilja göra sig förtjänt av rättfärdigheten. Men det är i högsta grad obibliskt. Friheten i Kristus gör slut på allt sådant här egenarbete och gör oss beroende endast av Jesus. Vi är friköpta från slaveriet under mörkrets makter. Då ska vi inte låta oss snärjas in i någon annan form av slaveri. Vi har fått söners rätt, står det i Gal. 4:5. Vi är födda på nytt in i gemenskap med Gud. Han är vår Far och vi är hans barn. Vi läser också i Rom. 8:15: ”Ni har inte fått slaveriets ande så att ni på nytt måste leva i fruktan. Nej, ni har fått barnaskapets Ande”. Att vara ett Guds barn är att vara fri från fruktan. Det är frihet från rädslan att inte lyckas leva upp till krav som vi antingen ställer på oss själva eller som andra ställer på oss. Livet i tron på Jesus gör oss fria från allt som tynger och trycker ner. I Matt. 11:28 säger Jesus: ”Kom till mig, alla ni som arbetar och är tyngda av bördor, så ska jag ge er vila.” Det kristna livet är ett liv i frihet och vila. Det är frihet från syndens makt och det är vila i betydelsen att vi litar på det Jesus gjort för oss och att det är tillräckligt.

Men friheten i Kristus är inte frihet att välja sin egen väg eller att leva i uppsåtlig synd. Paulus skriver i Rom 6:1 om synd och nåd: ”Ska vi bli kvar i synden så att nåden blir större?” Och han svarar själv i vers 2: ”Verkligen inte! Vi som har dött bort från synden, hur skulle vi kunna fortsätta leva i den?” Friheten i Kristus handlar inte om att förneka och bortförklara Guds Ord för att kunna leva i synden. Det är inte frihet att bryta mot vad som står i Bibeln. Den sortens frihet, med allt vad den kan innehålla av bortförklaringar och förnekelse, har ingenting att göra med friheten i Kristus.

Jesus talade om de äldstes stadgar, vilka var de skriftlärdas och fariséernas tolkning och tillämpning av Mose lag. ”Fariséerna och de skriftlärda frågade Jesus: ‘Varför följer inte dina lärjungar de äldstes stadgar utan äter med orena händer?’ Han svarade dem: ‘Jesaja profeterade rätt om er, ni hycklare. Det står skrivet: Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig. Deras vördnad för mig är meningslös, för lärorna de lär ut är människobud. Ni överger Guds bud och håller er till människors stadgar.’

Han sade också till dem: ‘Ni upphäver skickligt Guds bud för att upprätthålla era egna stadgar’” (Mark. 7:59). De egenkonstruerade bestämmelserna höll man fast vid, men Jesus kände man inte. Det är en skrämmande bild av religiositet som stannat vid teori och egna tolkningar samt som lagt till vad man själv kommit fram till.

Religiösa bestämmelser kan göra det kristna livet tungt. Det är för att det inte är något gudomligt i dem. Stora delar av kristenheten påverkas i dag av och tar till sig nya värderingar som inte alls har sin grund i Bibeln. Det är viktigt att inte blanda ihop vad Bibeln säger med sådant som människor kommit fram till. Det är Bibeln – Guds Ord – som är vår grund. I Kol. 2: 2023 läser vi: ”Om ni med Kristus har dött bort från världens makter, varför beter ni er då som om ni levde i världen och böjer er under bud som ‘ta inte’, ‘smaka inte’, ‘rör inte’? Allt detta gäller sådant som ska användas och förbrukas – det rör sig om människors bud och läror. Visserligen ser det ut som vishet, med självvald fromhet, ‘ödmjukhet’ och späkning av kroppen, men det har inget värde utan tillfredsställer bara det köttsliga sinnet”. Egna idéer om vad man ska och inte ska skiftar beroende på vilken miljö man vistas i och vad som bestämts i respektive sammanhang. Naturligtvis behöver det inte vara fel, men vad som blir fel är om det som bestämts av människor styr in livet i banor och riktningar som handlar om annat än själva livet i Kristus. Det är farligt att låta människor avgöra vad som är rätt och fel eller hur vi ska tjäna Gud. Det är hur vi förhåller oss till Guds Ord som är avgörande, inte hur vi förhåller oss till vad som beslutats av ett eller annat ledarskap. Det är inte alls säkert att vad där bestämts är något man ska följa. Som det ser ut i dag kan sådana beslut vara ganska långt ifrån biblisk tro. Man tar bort sådant som inte anses relevant nu och ersätter det med tankar som hämtats från annat håll. Så ändras innehållet och det läggs ut en annan plan för tillämpningen av tron. Får man dessutom lära sig att tron nästan är en oskiljaktig del av kyrkan rubbas grunden. Det kan vara förödande för det andliga livet att vistas i miljöer som sakta men säkert vänder tron på Kristus åt helt annat håll fast med bibehållet religiöst språk. Jesus sa om fariséerna: ”De är blinda ledare för blinda. Och om en blind leder en blind, så faller båda i gropen” (Matt. 15:14). Det är knappast en överdrift att säga att den beskrivningen kan tillämpas på en del av ledarskap med kristen bekännelse även i dag. Därför är det nödvändigt att pröva vad som sägs och beslutas, så att man inte accepterar och tror vad som helst.

Ni är köpta till ett högt pris. Bli inte slavar under människor”, står det i 1 Kor. 7:23. Och i Kol. 2:8: ”Se till att ingen fångar er med den tomma och förrädiska filosofi som bygger på mänskliga traditioner och världsliga makter och inte på Kristus”. Jesus har betalat priset för vår frihet. Därför behöver vi inte fastna i någon ny träldom. Vi har gjorts fria för att leva i gemenskap med Gud, ledas av honom och för att hans plan ska förverkligas i våra liv.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *