Tro som förvandlar

Det finns ingen starkare kraft än tron. Det är tron som sätter oss i förbindelse med Gud. Ingenting annat kan ge gemenskap med honom. Det står skrivet i Bibeln: ”Utan tro är det omöjligt att behaga Gud, för den som kommer till Gud måste tro att han finns och att han lönar dem som söker honom” (Hebr. 11:6).

Hur får vi då tro? Tron kommer av predikan, står det i Rom. 10:17 ”och predikan genom Kristi ord”. Man lär sig inte tro. Tro är inte en fråga om kunskap. Tron ska heller inte förväxlas med att ha värderingar som kan kallas kristna. Tron är en andlig kraft. Den ges när Guds Ord verkar. Det är ett övernaturligt skeende, ett gudomligt sådant. När det sker öppnas den andliga världens möjligheter och vi upplever en annan dimension.

När Jesus hade drivit ut den onde anden ur pojken som föll än i vattnet än i elden, frågade hans lärjungar varför de inte hade kunnat driva ut anden. Då svarade Jesus: ”Därför att ni har så lite tro. Jag säger er sanningen: Om ni har tro, bara som ett senapskorn, ska ni säga till det här berget: Flytta dig dit bort, och det kommer att flytta sig. Ingenting kommer att vara omöjligt för er”. (Matt. 17:19-21). Det talar om ett oändligt perspektiv. ”Allt är möjligt för den som tror”, sa Jesus (Mark. 9:23).

Abrahams tro gjorde att han bröt upp. Men det var inte hans eget initiativ. Han handlade i tro på vad Gud hade sagt. Han trodde inte på sina egna planer utan på Guds. Det är skillnad. ”I tron lydde Abraham när han blev kallad att dra ut till ett land som han skulle få i arv, och han gav sig i väg utan att veta vart han skulle komma” (Hebr. 11:8). Det blev ett helt annat liv, en väg han inte kunnat räkna ut själv. Men tron på vad Gud sagt gjorde att han handlade och det förvandlade hans tillvaro.

Att bara tala om tron är en sak, att handla är en annan. Aposteln Jakob skriver: ”Så är också tron i sig själv död när den är utan gärningar” (Jak. 2:17). Och han fortsätter i följande vers: ”Visa mig din tro utan gärningar, så ska jag visa dig min tro genom mina gärningar.”

Tron är inte något teoretiskt, något man har vid sidan om det man kallar verkligheten. Tron är verkligheten. Den är den övervinnande kraften, en kraft som kan påverka och förvandla allt. Först av allt förvandlar den oss själva. Tron är inte fristående från hur vi lever våra liv. Den gör skillnad. Tror vi på Guds Ord, gör vi också vad Ordet säger. I Jakobs brev 1:22 står det: ”Var ordets görare, inte bara dess hörare, annars bedrar ni er själva.” Det är vad Bibeln säger som är avgörande, inte vad som bestäms från annat håll. Det är inte människor, enskilda eller i grupp, som bestämmer över ditt samvete. Det är viktigt att skilja på vad Gud sagt och vad människor säger. Håller man sig till och följer alla möjliga bestämmelser som satts ihop av människor kan man hamna antingen i förtryck eller förment frihet. Därför är det viktigt att hålla sig till vad Ordet säger. Tron vilar på Guds Ord, ingenting annat.

Ingen annan kraft är, som vi sagt, starkare än trons kraft. Bibeln säger: ”… allt som är fött av Gud besegrar världen. Och detta är den seger som har besegrat världen: vår tro” (1 Joh. 5:4). Hebr. 11 ger oss det ena exemplet efter det andra på hur tron verkade och förvandlade människors situationer på de mest mirakulösa sätt. Och Gud verkar i dag med samma kraft.

I Joh. 4: 46-53 berättas om en kunglig ämbetsman som hade en son som låg sjuk. När han fick höra att Jesus hade kommit från Judeen till Galileen, gick han till honom och bad att han skulle bota hans son. ”Ämbetsmannen sade: ‘Herre, kom innan mitt barn dör!’ Jesus svarade: ‘Gå, din son lever.’ Då trodde mannen det ord som Jesus sade till honom och gick.”

Gick han en kurs? Tränade han upp tron? Slappnade han av? Eller ansträngde han sig? Det står bara att han trodde det ord Jesus sa. Men det räckte för att undret skulle ske (vers 52). Han hade mött Jesus. Det är i mötet med honom som själv är Ordet som tron skapas, den tro som gör det omöjliga möjligt, den tro som förvandlar.

Det talas och undervisas mycket om tron. Kanske för mycket. För tron ökar inte i förhållande till informationsmängden. Teorier, erfarenheter, upplevelser kan vara intressant, men det finns ingenting annat än Guds Ord som skapar tro. För mycket kunskap om tron blockerar i stället vägen till att uppleva dess verksamma kraft. Tron är inte något vi arbetar upp själva. Om det blir för mycket av hur man ska göra, vad man ska tänka eller inte tänka, vad man ska säga och inte säga, osv, osv. kan det till slut bli så tungt att all tro försvinner. Detta därför att man fokuserar på allt annat än Jesus som är ”trons upphovsman och fullkomnare” och som vi uppmanas att ha blicken fäst på, som det står i Hebr. 12:2.

Tron är inte en börda som vi ska bära på och göra allt för att leva upp till. Inte heller är den en sorts teknik att använda för egoistiska syften. Det är en fullständigt felaktig tanke att vi på ett eller annat sätt ska arbeta upp tron, försöka tro. Tro har ingenting med något sådant att göra. Det kan knappast ens kallas tro, om vi själva ska prestera den. Tro är att lita på Gud och på vad han sagt. Det blir inte ansträngande, det blir vilsamt.

Det är Guds Ord som skapar tro. Bibeln säger också: ”Genom tron förstår vi att världen har skapats genom ett ord av Gud.” Tron öppnar våra ögon för verkligheten. Den gör det därför att den sätter oss i förbindelse med honom som skapat allt, med honom varifrån allt gott utgår. Inga gärningar, ingenting, kan ge oss tillträde till och gemenskap med Gud. Men tron gör det!

Tro är inte kunskap, det är inte något inlärt. Det är något som Gud ger. Men tron leder oss till den sanna kunskapen, kan man säga. Och självklart är det så eftersom ”i honom är vishetens och kunskapens alla skatter gömda” (Kol. 2:3). Genom tron ökar förståelsen, vi ser verkligheten sådan den är. I Ords. 1:7 står: ”Att vörda Herren är början till kunskap”. Utan tro på Gud är man hänvisad till den mänskliga begränsningen. Allt rör sig innanför det man själv kan förstå. Allt som inte ryms där avfärdas. Det blir som att köra i en återvändsgränd. Världsbilden är krympt till längden på gränden. Man får en helt felaktig bild av tillvaron.

Kopplar man bort tron på Gud får inte heller själen någon ro. Frågan om meningen med allt finner inget svar. Tron bryter de här gränserna och öppnar upp för den verkliga meningen med livet. Man blir fri och ser klart. Det gör också att vi förstår att Bibelns ord gäller. Vi citerar från den gamla psalmen av Per Olof Nyström 1814: ”O Gud, all sannings källa, jag tror ditt löftesord. Vad du har sagt skall gälla i himmel och på jord…” Ja, eftersom Gud har skapat världen och allt som är i den, har han också gett de anvisningar som ska gälla för vårt liv här på jorden. Det han låtit nedteckna genom sina tjänare är vad som gäller för alla tider och för alla människor. Det är det goda, det rätta och det som ger liv. Tron är inte separerad från Ordet. Det är på Ordets grund som tron verkar. Därför är det också ett samband mellan tron och efterföljelsen. Trons kraft och trons lydnad delar man inte på. Det går inte att ha det ena och välja bort det andra. Tron verkar på Guds villkor, inte på våra. Hans löften är kopplade till lydnaden för hans Ord.

Tron frigör från fruktan. I stället för att syssla med oss själva frigörs vi från det inåtvända och ser ut och upplever hur tron bär. Precis som när Petrus steg ur båten när Jesus sa ”kom”. Vattnet bar därför att tron på ordet från Jesus höll. Det var inte en teoretiskt tro utan en tro som omsattes i praktisk handling. Tvivel gör oss inåtvända och till fångar under vårt eget sökande efter frid. Tron frigör oss från tvivel och destruktiva tankar. Vi ser vem som i vårt ställe bar allt, vi ser att Jesu fullbordade verk gäller.

Vågar vi lita på Jesu ord? Vågar vi stå för tron på Bibeln? Vågar vi praktisera tron i de förhållanden vi lever? Svaret borde vara ett självklart ja. För det är Gud som står bakom sitt Ord. Därför kan vi lita på dem. ”Trofast är han som kallar er, han ska också utföra sitt verk”, står det i 1 Tess.5:24. Det är inte våra egna uträkningar och planer som ska genomdrivas. Det handlar om att vara ledd av Gud så att hans vilja får ske. Det handlar om att tro på honom som gör det omöjliga möjligt, om att tro på honom, om vilken det står: ”Han som ”kallar på det som inte är till som om det var till” (Rom. 4:17). Det är underbart. Och vilsamt! Här försvinner de egna ansträngningarna, försöken till det vi kallar tro. Gud verkar i oss och genom oss. Hans vilja förverkligas och vi leds av honom som ”bär allt med sitt mäktiga ord” (Hebr. 1:3).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *