En Gud som gör under

Shadrak, Meshak och Abed-Nego trodde på Gud. Men inte på ett krävande sätt. Inför det faktum att man skulle kastas i den brinnande ugnen sa man: ”Om det blir så, är vår Gud som vi dyrkar mäktig att rädda oss ur den brinnande ugnen och ur din hand, o konung. Men om inte, så ska du veta, o konung, att vi ändå inte dyrkar dina gudar och att vi inte tillber guldstatyn som du har ställt upp” (Dan. 3:17-18).

Vi vet hur det gick. Miraklet skedde och de tre männen blev räddade. Det var en tro som vilade i Gud, inte en som försökte driva igenom sin egen vilja. Den senare är f.ö. inte tro, även om man kallar den för det. Dessa mäns fasta gudstro ledde till att kung Nebukadnessar lät utropa att ingen skulle få säga något ovärdigt om Gud. ”För det finns ingen Gud som kan rädda så som han” (vers 29).

Är vår tro på Gud utan krav och utan ifrågasättanden? Eller menar vi att Gud är begränsad till vad vi känner till och kan förklara? Eller att han skulle vara beroende av omständigheter vi bedömer vara möjliga? Gud behöver ingen bekräftelse. Det är han som har skapat allt. Ingenting har kommit till utan honom. Han är den som också gett förutsättningarna för allt vi människor kan utföra. Utan dessa skulle vi inte kunna göra någonting. Det borde stämma till ödmjukhet.

Gud är obegränsad. När Jesus talade om att det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för den som är rik att komma in i Guds rike, utbrast lärjungarna: ”Vem kan då bli frälst!” (Mark. 10:26). Det var inte underligt att man stod frågande inför inför detta och mänskligt sett var det naturligt att tvivla. Men skulle Gud vara bunden av våra bedömningar? Jesu svar är befriande: ”För människor är det omöjligt, men inte för Gud. För Gud är allting möjligt”

Begränsar vi tron på Gud till vad vi anser vara rimligt kan vi knappast kalla oss för troende. Gud är alltings skapare. ”Se, jag är Herren, allt kötts Gud. Skulle något vara omöjligt för mig”, läser vi i Jer. 32:27.

Jesus gick på vattnet och även Petrus. När Petrus såg Jesus gå på vattnet sa han: ”Herre, om det är du, så befall mig att komma till dig på vattnet. Han sade: ‘Kom!’ Petrus steg ur båten och gick på vattnet fram till Jesus” (Matt. 14:2829). Hur ska man förklara det? Eller hur ska man bortförklara det så att Bibeln på så sätt blir mer anpassad till nutiden och moderna människor ska kunna ta till sig vad den har att berätta? Det är märkligt hur långt ifrån verkligheten man kan komma genom att låta de egna funderingarna ta över i stället för att tro vad som står skrivet.

Det är tragiskt att inte tro. Det är också patetiskt när tvivlet tar sig uttryck i självsäkra uttalanden som avfärdar Gud och med samma självsäkerhet slår fast hur man menar att det egentligen ligger till, saker man i själva verket inte har en aning om, men som man läst och lärt in och blivit eftersägare till: hypoteser som från tidig ålder påtvingats under förevändning att de vilar på vetenskaplig grund. Det är synd om alla som från unga år tvingas bli utsatta för den här indoktrineringen som dessutom presenteras som neutral. Här kan man tala om förförelse av bibliska mått – i dubbel bemärkelse. I Matt. 18:7 läser vi vad Jesus säger: ”Ve över världen som förför. Förförelser måste komma, men ve den människa genom vilken förförelsen kommer”.

En dag kommer sanningen att uppenbaras. Bibeln säger: ”Vi ska alla stå inför Guds domstol. Det står skrivet: Så sant jag lever, säger Herren, för mig ska varje knä böjas och varje tunga prisa Gud. Alltså ska var och en av oss avlägga räkenskap inför Gud” (Rom. 14:10-12). Då faller alla grundlösa påståenden. Men då är det för sent att vända om. Nu, däremot, ”är den rätta tiden, nu är frälsningens dag”, som det står i 2 Kor. 6:2.

Det behövs inga förklaringar till Guds under. Och det finns egentligen inga heller, även om man kan hitta en del samband med bl. a. väder och vind. Gud kan ju använda vad han vill för att utföra sin vilja. I Ps. 104:4 står det: ”Du gör vindar till dina sändebud”. Men gör vi Guds under beroende av vad vi känner till om olika företeelser i naturen begränsar vi – inte Gud – men vår egen uppfattning om och tro på vem Gud är. Då går vi miste om de övernaturliga skeenden som är en naturlig del av en kristens liv. När Gud handlar är det över vad vi kan förstå. Däremot kan vi få vara med och uppleva hans mirakulösa kraft och makt till förvandling och hjälp i olika situationer, om vi tror.

Undrar hur Bileam kände det när hans åsna började tala till honom, 4 Mos. 22. Eller Filippus när Herrens Ande ryckte bort honom efter att han fått döpa den etiopiske hovmannen, Apg. 8:39. Det står ingenting om det. Men i båda fallen var det Guds mirakulösa ingripanden som ägde rum för att hans vilja skulle ske. Bibeln är Guds ord till oss. Det som står där är ingivet av Gud. Och det står över vad tvivlare och kritiker påstår. Ordet skänker tro, tro på Guds möjligheter.

Petrus fann ett mynt i fiskens mun, precis som Jesus hade sagt, Matt. 17:27. Och i Apg. 12 läser vi om hur en Herrens ängel uppenbarade sig för samme Petrus i fängelset och förde honom ut därifrån. Kapitel 16 beskriver hur Paulus och Silas också befriades från fängelset. Den gången genom ett jordskalv.

Tror vi inte att Gud kan göra under utan känner oss tvungna att komma med förklaringar till det som omtalas i Bibeln så har vi inte förstått vem Gud är. Skulle han som skapat allt vara begränsad av det vi kan förstå! Det är en märklig tanke. Den har ingen plats i en kristens liv.

I Ps. 78 kan vi läsa om hur Israels folk tvivlade på Guds möjligheter att göra under i öknen. Och det trots att man med egna ögon sett hans under och varit med om hans ingripanden ända sedan uttåget ur Egypten. ”…de fortsatte att synda mot honom, de gjorde uppror mot den Högste i öknen” (v. 17). Men detta tvivel på vad Gud hade utfört för dem under ökenvandringen väckte Guds vrede. Lite längre fram står det: ”Ändå fortsatte de att synda och trodde inte på hans under. Då lät han deras dagar försvinna i tomhet och deras år i plötslig skräck” (v. 32-33). Otron berövade dem både meningsfullheten och friden.

Vi kan räkna upp långa listor på vad vi anser är synd. De behöver nödvändigtvis inte alltid vara fel. Men har inte det vi påstår sin grund i vad som står i Bibeln utan bygger på olika traditioner och människors regler, kan de i stället göda egenrättfärdigheten. I den citerade psalmen var det tvivlet på att Gud kunde göra under som var synden och det väckte Guds vrede. Det är allvarligt att inte tro. Även om vi kan räkna upp allt vi håller fast vid respektive avstår ifrån så är inget av detta i sig frälsande. Det är bara tron som är det, tron på den Gud har sänt – Jesus. Bibelns tydliga upplysning om vad som är synd är att inte tro på Jesus, se Joh. 16:9. Leder det här till en slags slapphet? Inte alls. Det är det Paulus skriver i Rom. 6:12: ”Ska vi bli kvar i synden så att nåden blir större? Verkligen inte! Vi som har dött bort från synden, hur skulle vi kunna fortsätta leva i den?” Vill vi tro vad som står skrivet och vågar vi som undervisar förkunna vad som står skrivet behöver ingen tveka om vad som är rätt och fel. Ingenting av vad Gud låtit bli nedtecknat står där utan anledning och ingenting har ändrats under tidens gång. Det är bara människor som tagit bort och lagt till.

Tror man på Gud är det självklart att man tror att han kan göra under. Det största av alla under är dock som det står i en gammal sång: ”Det var ett underverk att skapa stjärnorna, ett under att av intet forma världarna, men när han frälste mig, tog min synd på sig, det var ett under utav gränslös nåd.” Betoningen ligger i vad som hände i frälsningen. Vad kunde vara större än att återlösa den fallna människan från syndens fördömelse och födda henne på nytt till evigt liv? Det är ett under som också änglar längtar att få blicka in i, står det i 1 Petr. 1:12.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *