Mot upplösningen

Förstår vi hur allvarligt det är att förkasta Guds bud? I 1 Mosebok 15:16 står det att ”amoreerna har ännu inte fyllt sina synders mått”. Det var Gud som talade till Abraham som då hette Abram. Han hade fått löftet om att man efter fyrahundra års fångenskap i Egypten skulle återvända dit där Abram då befann sig. Vi lägger märke till exaktheten och sambandet i Guds förutsägelser, både vad beträffar antalet år och varför det skulle dröja innan man kunde ta landet i besittning. Ja det är Gud som styr. ”Kungens tankar är som vattenflöden i Herrens hand, han leder dem vart han vill”, står det i Orspråksboken 21:1.

Vi har inte insikt i Guds tidsplan. Jesus sa: ”Det är inte er sak att veta vilka tider eller stunder som Fadern i sin makt har bestämt” (Apostlagärningarna 1:7). Men vi kan vara säkra på att Guds plan går i fullbordan, både i det stora och i det lilla.

I 2 Petrusbrevet 3:11 står det: ”När nu allt detta går mot sin upplösning, hur heligt och gudfruktigt bör ni då inte leva.” Tidigare i kapitlet har det talats om att Herren inte dröjer med att uppfylla sitt löfte men att han har tålamod med oss eftersom han inte vill att någon ska gå förlorad. Men så står det också att himlarna ska försvinna med våldsamt dån och himlakropparna upplösas av hetta och jorden och dess verk inte mer finnas till.

Aldrig tidigare i historien har man väl bekymrat sig om jordens framtid som nu. Medvetenheten om de förändringar som nu sker gör att man vill göra allt som står i människans makt att försöka rädda världen. På samma gång trotsar man vad Gud sagt om hur vi ska leva våra liv. Man tror att det går att komma till rätta med problemen på egen hand. Det är något paradoxalt i detta. Omsorgen om världen vi lever i och upproret mot Guds bud. Få ser sambandet, men att bryta mot Guds bud har aldrig lett till något gott. Tvärtom drar det förbannelse över folk och länder. Mycket av det vi ser hända är en följd av upproret mot Guds ordning. Själva anser man sig ha kommit fram till vad som gäller genom sin egen visdom och kunskap, men det är som det står i Romarbrevet 1:22: ”De påstod att de var visa, men de blev dårar”. Guds folk har ingen del i det här. Uppmaningen är, som vi nyss läste, att i detta läge av upplösning leva heligt och gudfruktigt. Det är motsatsen till att bli eftersägare till vad man i världen påstår ska gälla.

Amoreerna hade ännu inte fyllt sina synders mått. Men deras tid kom. Hur länge dröjer det innan syndens mått fylls i vår tid? Gud varnar på olika sätt för att ge möjlighet till omvändelse. Men till sist nås gränsen. Låt ljuset och sanningen i Guds Ord lysa upp sinne och tankar så att det blir tydligt vad som gäller. I Bibeln kan vi läsa om hur det kommer att gå, både för jorden och för mänskligheten, för dem som tror och för dem som inte gör det.

G.N.