Vad innebär det att följa Jesus? Det finns nog många svar på den frågan och naturligtvis beror det på vem man frågar.

Kallelsen är personlig – och den är gudomlig. När Jesus kallade Levi, står det att han lämnade allt och följde Jesus, Lukas ev 5:28. I kapitel 9, verserna 57-62 kan vi läsa om någon som sa sig vilja följa Jesus vart han än gick, men att Jesus talade om för honom att han själv inte hade någon plats att vila. En annan som Jesus kallade hade annat som skulle utföras först, medan en tredje lovade att följa Jesus men också han först efter att annat var avslutat.

Man ska inte blanda sina egna planer och beslut med kallelsen. Det är heller inte så att det från vår sida handlar om något sorts erbjudande vi ger Gud, någon tid vi avsätter för att tjäna honom i vårt annars fyllda program. Paulus skriver: ”Att jag predikar evangeliet är inget jag ska ha beröm för, det är ett måste för mig. Ve mig om jag inte predikar evangeliet!” (1 Korintierbrevet 9:16). Hans kallelse var inte självvald; det var Guds beslut. När Paulus inleder Galaterbrevet presenterar han sig och skriver: ”utsänd inte av människor eller genom någon människa, utan av Jesus Kristus och Gud Fadern som har uppväckt honom från de döda. Längre fram i kapitel 1, verserna 15-16 gör han åter tydligt vem som kallat, utvalt och utrustat honom: ”Men han som utvalde mig redan i moderlivet och som kallade mig genom sin nåd beslöt att uppenbara sin Son i mig, för att jag skulle förkunna evangeliet om honom bland hedningarna. Då rådfrågade jag inte genast människor av kött och blod…” Det är Gud som kallar och utväljer och inger i våra tankar och planer vad vi ska göra. Som det står i Filipperbrevet 2:13: ”för det är Gud som verkar i er, både vilja och gärning, för att hans goda vilja ska ske”. Det är Gud som kallar och han som utrustar för den tjänst han kallat till. Den utrustningen får man inte genom träning eller inlärning; den sker genom den helige Andes utrustning.

Att följa Jesus är inte samma sak som att följa vad som sägs av olika ledare eller vad som är kyrkors och samfunds åsikter. Vad som är viktigt är att hålla sig till den Andens ledning och gemenskap som förenar Guds folk på Bibelns grund och där Ordet är auktoriteten. Men om man inte tror på eller praktiserar det som står i Bibeln är det mer skadligt än nyttigt att dela gemenskapen trots det kristna namnet. Tron och livet som kristen vilar inte på något som är byggt av människor. Jesus sa: ”För där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem” (Matteus ev. 18:20).

Men vi ska också komma ihåg att Gud talar genom vem och vilka han vill. Vi ska inte vara så begränsade att vi, bara för att det som sägs inte kommer genom någon person eller från något sammanhang som vi ”godkänt”, vägrar att lyssna och ta emot. Johannes sa en gång till Jesus: ”Mästare, vi såg en man som drev ut onda andar i ditt namn, och vi försökte hindra honom eftersom han inte följde oss” (Markus ev. 9:38). Men Jesus sa: ”Hindra honom inte. Ingen som gör en kraftgärning i mitt namn kan sedan genast tala illa om mig. Den som inte är mot oss är för oss” (verserna 39-40). Guds rike är större än vad vi ibland vill göra det till.

Det finns bara två vägar och två destinationer. I Matteus ev. 7:13-14 läser vi om den vida porten och den breda vägen – som leder till fördärvet – och att det är många som går in genom den, medan det är få som finner den trånga porten och den smala vägen som leder till livet. Vi borde inte tveka att tala om slutmålen. Gud är god. Han ”vill att alla människor ska bli frälsta och komma till insikt om sanningen”, står det i 1 Timoteusbrevet 2:4. Men vi ska inte bortförklara eller undanhålla sanningen och verkligheten om någon av de två sidorna i evigheten.

Att följa Jesus är att gå den smala vägen. Där är inte plats för vad som helst. Har man valt den vägen har man förlorat intresset för den breda med den mångfald av utbud den erbjuder. Har man upplevt vad det innebär att följa Jesus och ha gemenskap med honom finns det ingen dragningskraft från det som den breda vägen lockar med.

Jesus sa: “Jag är världens ljus. Den som följer mig ska inte vandra i mörkret utan ha livets ljus” (Johannes ev. 8:12). Det är när vi följer Jesus som det verkliga livet börjar. ”Också er har Gud gjort levande, ni som var döda genom era överträdelser och synder. Tidigare levde ni i dem på den här världens sätt och följde härskaren över luftens välde”, skriver Paulus i Efesierbrevet 2:1-2.

Aposteln Petrus skriver: ”Ni vet ju att det inte var med förgängliga ting som silver eller guld ni blev friköpta från det meningslösa liv ni ärvt från era fäder. Nej, det var med Kristi dyrbara blod” (1 Petrusbrevet 1:18-19). Hur mycket man än försöker lägga värde och betydelse i allt möjligt, så kan det inte ersätta behovet av gemenskap med Gud. Det är först när den gemenskapen återupprättas som livet får verklig mening och verkligt värde. Då bryter ljuset igenom. Och ljuset är starkare än mörkret. ”Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det” (Johannes ev. 1:5). Den här världen är genomsyrad av mörker. Det påverkar många områden. Mörkret gör att förståelsen för mycket blir oklar, vilket påverkar alla områden och leder till felaktiga ställningstaganden och beslut. Närheten till Gud som skapat allt ger en djupare insikt än enbart kunskap vi kan tillgodogöra oss på mänsklig nivå.

I Filipperbrevet 2:15-16 läser vi om att vara Guds oskyldiga barn mitt i ett falskt och fördärvat släkte, där ni lyser som stjärnor i världen när ni håller fast vid livets ord. Det är att följa Jesus.