”Följ mig”, sa Jesus till bröderna Petrus och Andreas samt till Jakob och Johannes, m.fl. Och de följde uppmaningen. Kallelsen hade nått dem och de svarade genom att omedelbart följa Jesus.

Mötet med Jesus innebär förändring. En förändring som består i mer än ord. Kallelsen att följa Jesus innebär något nytt. Men kanske inte alltid som vi själva tänker. Och kanske inte heller alltid enligt ett traditionellt sätt att tänka. Men den förändring som äger rum efter mötet med Jesus för vidare i Guds ledning.

Det är viktigt att vi lär oss skilja på vad som är ”Guds kallelse till himlen i Kristus Jesus” (Filipperbrevet 3:14). och andra röster som kallar. Guds kallelse och hans ledning följer inte banor som lagts ut av människor. Det kan vara lätt att blanda ihop dessa saker, därför att vi är så vana att tänka som vi lärt oss, vare sig det är rätt eller fel. Men att följa Jesus innebär inte att gå efter människors påbud och bestämmelser. Guds ledning är individuell för var och en. Gud vet ju allt om oss från början. I Psaltaren 139:16 läser vi: ”Dina ögon såg mig när jag bara var ett foster. Alla mina dagar blev skrivna i din bok, formade innan någon av dem hade kommit.” Så oerhört! Och så allvarligt att ens kunna tänka tanken att våga släcka ett liv där och då. I nästa vers utbrister psalmisten: ”Hur ofattbara är inte dina tankar för mig, Gud, hur väldig är inte deras mångfald!” Här talas om gudomlig mångfald, inte om någon annan…

Gud som känner dig har också en plan för dig. Den planen är unik. Låt ingen eller ingenting få dig att tvivla på att det är Gud som utväljer, kallar och leder.

Så var det för Abraham. Han var Guds utvalda redskap, och trots de mänskligt sett omöjliga förutsättningarna uppfylldes Guds löfte till honom. När sedan kallelsen kom att dra ut från det kaldeiska Ur följde han Guds uppmaning.

I Hebreerbrevet 11:8 står det: ”I tron lydde Abraham när han blev kallad att dra ut till ett land som han skulle få i arv, och han gav sig i väg utan att veta vart han skulle komma”. Det viktiga var inte om förutsättningarna överensstämde med hans uppfattning om vad som var möjligt, och inte heller betydde det någonting om Abraham kände till målet för kallelsen. Vad som betydde något var vad Gud hade sagt. Det var det Abraham trodde på – och handlade efter. För det Gud hade planerat skulle komma att gå i uppfyllelse.

Så är det alltid. Vad Gud sagt är det som gäller. Om vi förstår eller inte förstår, eller om vi ser någon logik eller mening i vad han sagt betyder ingenting. För Abraham gällde tron på vad Gud sagt. Samma sak gäller oss. Tänk om vi kunde släppa behovet att försöka förstå anledningen till vad Gud sagt och i stället ta till oss hans Ord utan att ifrågasätta det. Hans ord kan inte anpassas till uppfattningar och värderingar som råder i världen. Guds väg är annorlunda än andra vägar. Hur skulle vi kunna förstå orsaken till vad Gud talat genom sina tjänare i Bibeln. Våra tankar är jordiska och påverkade av den värld vi lever i. Det är en av anledningarna till att vi vissa gånger varken vill eller kan förstå Bibelns undervisning och därför ifrågasätter om den verkligen kan tillämpas nu. Men med den inställningen kan vi hamna precis var som helst, vilket vi sett och ser.

När detta ifrågasättande och avfall från tron sker hjälper det inte att ha en kristen bekännelse. För tror vi inte Guds ord utan byter ut det vi inte vill acceptera mot egna tankar förlorar vi gudskontakten.

I 1 Korintierbrevet 2:12-14 står det: ”Men vi har inte fått världens ande utan Anden som är från Gud, för att vi ska veta vad vi fått av Gud. Det förkunnar vi också, inte med ord som mänsklig visdom lär oss utan med ord som Anden lär oss, när vi förklarar andliga ting med andliga ord. En oandlig människa tar inte emot det som kommer från Guds Ande. Det är dårskap för henne, och hon kan inte förstå det eftersom det måste bedömas på ett andligt sätt.”

Paulus berättar i Galaterbrevet 1:15 om hur Herren utvalde honom redan i moderlivet och kallade honom genom sin nåd och fortsätter i verserna 16-17: ”Då rådfrågade jag inte genast människor… Jag gick inte upp till Jerusalem, till dem som var apostlar före mig utan jag begav mig till Arabien.” Det var först tre år senare han kom upp till Jerusalem för att lära känna Petrus. I vers 22 skriver Paulus att han var okänd för Kristi församlingar i Judeen, men att de prisade Gud för min skull, vers 24.

Mänskligt sett kunde det ha varit naturligt att först uppsöka de andra apostlarna och kanske rådgöra med dem. Men det behöver inte vara något motsatsförhållande i att gå den väg Gud kallat till och relationen till andra. Det avgörande är att följa Guds kallelse, hur den än ser ut och vart den än leder.

Att följa Jesus visar sig inte bara genom att vi talar om honom men också genom att vi håller oss till Guds ord. Det går inte att skilja på dessa två saker. I Johannesevangeliet 1:1 läser vi: ”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud.” Och i vers 14: ”Ordet blev kött (kom till världen i mänsklig gestalt) och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, den härlighet som den Enfödde har från Fadern”. I kapitel 14, vers 23 säger Jesus: ”Om någon älskar mig, håller han fast vid mitt ord”. I Jakobs brev 1:22 uppmanas vi att vara ordets görare och inte bara dess hörare. ”Annars bedrar ni er själva”, står det.

Jesus frågar i Lukas ev 6:46: ”Varför kallar ni mig ‘Herre, Herre’ när ni inte gör vad jag säger? Bekännelse, tillbedjan och lovsång går inte att skilja från att tro på och tillämpa Guds ord.

Att följa Jesus är inte att gå den väg majoriteten går. I Matteus evangelium 7:13-14 säger Jesus: ”Gå in genom den trånga porten. Den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den. Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den.”

Att gå den sistnämnda vägen är att följa Jesus. Det är frihetens väg och det är livets väg.