Hur långt ifrån eller hur nära?

Rakt igenom godsägarens gods gick en väg och vid sidan av den fanns ett brant stup. Denna avgrund var fruktad av alla som skulle vägen fram. Nu ville godsägaren anställa en kusk som hade de rätta förutsättningarna för att köra säkert förbi stupet. Tre kuskar anmälde sig och var och en fick frågan hur nära han vågade köra. Den förste sa att han vågade köra 5-6 dm. från kanten, den andre ökade på med ett par decimeter. Den tredje sa: ”Så långt från denna avgrund jag kan komma vill jag köra.” Han fick platsen.

Naturligtvis vill man befinna sig så långt från branten som möjligt. Därför är det märkligt att det så ofta ser ut att vara tvärtom. Hur nära kan man komma? Det utvecklingen (?) i världen lett fram till verkar, även om det inte klart uttalas, ha blivit riktmärket även för kristna. Men varför skulle en kristen vilja rätta sig efter dem som inte känner Herren? Varför skulle man, bildligt talat, vilja köra så nära stupet som möjligt? Men genom den ständiga indoktrinering som pågår tror man till slut att alla möjliga nya uppfattningar och förändringar är tecken på ökad kunskap och förståelse. Lägger man dessutom Bibeln åt sidan gör det ensidiga intaget av information att verklighetsuppfattningen förvrängs och man förlorar förmågan att skilja mellan svart och vitt.

Det finns inget utrymme för vad man kunde kalla en modifierad kristen tro. Dvs. för en kristen bekännelse som avfärdar, undanhåller och bortförklarar delar av Bibelns undervisning och ersätter den med annat. Den sortens kristendom ska man ta avstånd från. Det räcker inte att bara beklaga sig över hur hemskt allting blivit. För att rädda sitt andliga liv måste man resa sig upp, ta ställning och gå vidare. Bibeln talar om att Guds folk är ett utvalt släkte, ett heligt prästerskap. Det är självklart så att den beskrivningen inte går att kombinera med något som står i motsats till den gudomliga ordningen.

Det viktigaste i livet.

Vad är viktigast i livet? Pengar, status, karriär, berömmelse, makt? Eller finns det något mer? Handlar det bara om att allt ska vara störst, bäst och finast? Är status och karriär det enda som ger livet mening? Ett sekulärt samhälle erbjuder av förklarliga skäl inte mycket mer att kämpa för. Vågar man tänka efter inser man dock snabbt att meningslösheten ekar tomt i den konstlade värld man byggt. Att jakten efter det man sökte inte blev som man tänkt. Men gäller samma jakt på status, framgång, pengar, berömmelse och makt också efter att vi mött Jesus? Eller har dessa saker förlorat sin dragningskraft när vi ser verkligheten sådan den är? Så att tron inte kommer på andra plats i de val vi gör. Som en efterbehandling när de andra valen är gjorda. Bibeln säger: ”Vi riktar inte blicken mot det synliga, utan mot det osynliga. Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt” (2 Kor. 4:18). Vi har fötts på nytt och blivit medborgare i ett annat rike. Målsättningen har ändrats. Det betyder inte att varken den ena eller den andra ställningen i li-vet skulle vara bättre eller sämre i sig. Frågan är prioriteringen. Frågan är vad Gud vill. Det finns också en tanke om att man på något sätt skulle vara en bättre kristen ju mindre, lägre och sämre allting är. Men det blir en annan form av strävsam duktighet, en sorts omvänd statusjakt. Bibeln säger: ”Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så ska ni få allt det andra också” (Matt. 6:33). Gud har makt att fylla alla behov. Paulus skriver: ”Jag kan leva enkelt, jag kan också leva i överflöd” (Fil. 4:12). Frågan är vad vi gör för förstahandsval och hur vi förvaltar de gåvor Gud gett oss. För det finns en mening med våra liv. Det finns en gudomlig plan. Det viktiga är att få vara i den. Det är mer än tragiskt om man i sina strävanden slösar bort de förutsättningar Gud gett och den utrustning man fått på sådant som bara tillfredsställer olika former av egoism. Bibeln säger: ”Den som sår i sitt kött får av köttet skörda undergång, men den som sår i Anden får av Anden skörda evigt liv” (Gal. 6:8). Vilken åker sår vi i? Det är när Guds kallelse, plan och vilja får förverkligas i oss som vi finner det viktigaste i livet.