När Petrus såg Jesus komma gående på sjön ville han ha en bekräftelse på att det verkligen var Jesus. Han sa: ”Herre, om det är du, så befall mig att komma till dig på vattnet” (Matteus ev. 14:28).

Lärjungarna hade varit med Jesus och sett miraklet när han av fem bröd och två fiskar gav mat åt 5000 män och dessutom kvinnor och barn. Sedan hade han sagt till dem att ta båten och i förväg fara över till andra sidan sjön. Efter några timmar fick man se Jesus komma gående på sjön och hörde honom säga: ”Var lugna! Det Är Jag. Var inte rädda” (vers 27). Tydligen räknade man inte med Jesus i den situation man just då befann sig, eftersom det står att man skrek av rädsla.

I vers 30 står det om Petrus, efter att han gått på vattnet fram till Jesus: ”När han såg hur stark vinden var, blev han rädd”. Det är så vi människor reagerar. Synfältet har en naturlig gräns. Och när vi byter ut tron mot vår egen bedömningsförmåga försvinner bärkraften. Tron vidgar synfältet, ja ger ett helt nytt synfält och en annan dimension. Ordet från Herren bryter begränsningarna, och ger en ny vision om vad som är möjligt, och om vad Gud har i beredskap. Så var det när profetlärjungen fick sina ögon öppnade efter profetens bön om att Gud skulle öppna hans ögon och han såg att det fanns något han inte med sina naturliga sinnen kunde uppfatta, 2 Kungaboken 6:17. Med sina naturliga sinnen kunde profetlärjungen konstatera att den fientliga hären med hästar och vagnar hade omringat staden. Men när ögonen öppnades för den andliga verkligheten kunde han se att ”berget var fullt av hästar och vagnar av eld runt omkring Elisha” (vers 17).

Tron handlar inte om någon sorts teknik eller om ett annat sätt att tänka; den är förbindelselänken till Gud och den andliga verkligheten. Ingenting ändrades med vattnet och sjön. Det var orden från Jesus som bar Petrus. Och hans ord har vi alltid ibland oss. Och vi läser att där två eller tre är samlade i Jesu namn är han mitt ibland dem, Matteus ev. 18:20. I Psaltaren 145:18 står det att ”Herren är nära alla som ropar till honom, alla som ropar till honom i sanning. Och där Jesus är, är allting möjligt!

”Säg bara ett ord, så blir min tjänare frisk” (Matteus ev. 8:8), sa officeren till Jesus. Det var när Jesus var på väg in till Kapernaum som denne man kom fram till Jesus och talade om sin tjänare som låg svårt sjuk. Jesus sa: ”Jag kommer och botar honom” (vers 7). Men det var då officeren sa de citerade orden, eftersom han inte ansåg sig värdig att Jesus skulle besöka honom. Jesus förundrade sig över officerens tro och sa: ”Gå. Så som du trott ska det ske för dig” (vers 13). Och i samma stund blev tjänaren frisk, står det sedan. Han trodde orden från Jesus. Det står inte att han försökte tro eller att han på något sätt ansträngde sig för att hålla fast. Nej, tron är inte sådan. Tron är enkel men kraftfull, vilsam och förtröstansfull. Den vilar på vad Gud sagt, på honom som gett löftena. Och dessa står kvar helt oberoende av oss. Tron bär.

I våra försök att göra rätt glömmer vi lätt att det är tron som är den bärande kraften, inte våra föresatser, vår kamp eller vad vi presterar. Bara tron – tron på Jesus. Den kristna tron är inte ett självarbete, där våra insatser betyder något för vår frälsning. Frukten av livet i Kristus är något annat. Den växer fram genom att vi, likt grenen i stammen, är förenade med Kristus. Därför finns det ingenting att berömma sig av, vad vi än gör. Det är Gud som verkar i och genom oss. Det är också han som gett oss de gåvor och förutsättningar vi har. Bibeln säger: ”Tack vare honom är ni i Kristus Jesus. För oss har han blivit vishet från Gud, rättfärdighet, helgelse och återlösning, för att det ska bli som det står skrivet: Den som berömmer sig ska berömma sig av Herren” (1 Korintierbrevet 1:30-31).

Tron är grundad på Guds ord. Det är vad som är skrivet där som är grunden för det vi tror. Man kan ”tro” på alla möjliga saker, men frågan är vad eller vem vi tror på. Tron är inte en kraft i sig; den måste ha ett fäste. I Hebreerbrevet 12:2 står det: ”Och låt oss ha blicken fäst på Jesus, trons upphovsman och fullkomnare.” Det är till honom vi vänder oss. Det är honom vi tror på. Det är hans ord som bär. Det är viktigt att komma ihåg att det är Guds ord som är grunden för vår tro. Vad som är skrivet där är de eviga sanningarna som inte ändras av tidens gång och av vad människor tycker.

Tron förändrar. Det är naturligt att ha planer, men när Gud talar kan planerna ändras. Frågan är då vad vi följer, våra egna tankar och planer, eller om vi vågar tro och ta de steg som Gud visat. Vi kan bli så inne i vad tradition och ett sekulärt samhälle lärt oss att vi utan närmare eftertanke tar för givet att låta den kunskapen styra oss. Det är heller inte säkert att Guds planer måste kombineras med vad vi själva tänkt ut. De kanske inte alls sammanfaller. Då är frågan: vågar vi gå vidare och utanför de ramar vi omges av. Är det Guds väg eller egna och andras vägar vi ska gå?

Vi har många exempel i Bibeln på hur planer ändrades för att Guds vilja skulle genomföras. Gud talade till människor han utvalt och när man lyssnade, trodde och handlade var Gud med och lät planerna förverkligas. Abraham är ett av de tydligaste exemplen. Förutsättningarna var mänskligt sett omöjliga, men när Gud talat och Abraham trodde hans ord förändrades förutsättningarna från att ha varit mänskliga till att bli gudomliga. I Hebreerbrevet 11:8 står det: ”I tron lydde Abraham när han blev kallad att dra ut till ett land som han skulle få i arv, och han gav sig i väg utan att veta vart han skulle komma.” Det var inte ett tveksamt vandrande grundat på egna idéer utan han gick i tro på vad Gud hade sagt. Sådan är tron och sådan är vandringen med Gud. Tron på honom och på vad han sagt är den bärande kraften. Tron leder också oss vidare. Det håller att lita på vad Gud sagt. Det är så vi får uppleva hur hans plan och hans ledning förverkligas. På det sättet blir det mening med våra liv.

I Romarbrevet 4:4-6 läser vi om skillnaden mellan tro och gärningar: ”Den som har gärningar får sin lön, inte av nåd utan som förtjänst. Men den som utan gärningar tror på honom som förklarar den ogudaktige rättfärdig, han får sin tro tillräknad som rättfärdighet.Därför uttalar också David sin saligprisning över den människa som Gud tillräknar rättfärdighet utan gärningar.” Det är mycket som sitter kvar i våra tankar när det gäller gärningar. Kanske vi inte alltid är medvetna om hur mycket vi är bundna till gärningar. Dels kan det bero på hur vi känner och tänker, men vi påverkas också av det vi tar till oss av olika slags undervisning. Det kan bli mycket av krav, mycket av vad man ska göra och hur. Kanske t.o.m. när och var Gärningsläran är förrädisk, inte minst genom att den ibland verkar vara så gudfruktig. Men låt oss aldrig falla in i något som förskjuter tron till bara en läropunkt insatt som ett fint uttryck bland allt ambitiöst och produktivt som kanske i stället för att vara en frukt av tron och det andliga livet bara är döda gärningar och ger en känsla av att man producerar något bra och därmed känner sig belåten – rättfärdig. Det är en farlig väg.

Paulus skriver i Galaterbrevet 3:10-11: ”Men de som håller sig till laggärningar är under förbannelse. Det står skrivet: Förbannad är den som inte håller fast vid allt som står skrivet i lagens bok och gör därefter. Att ingen förklaras rättfärdig inför Gud genom lagen är uppenbart, eftersom den rättfärdige ska leva av tro.” I fortsättningen (vers 13) läser vi: ”Kristus har friköpt oss från lagens förbannelse genom att bli en förbannelse i vårt ställe. Det står skrivet: Förbannad är var och en som är upphängd på trä.”

Hur goda och fina våra gärningar än är, så har de ingen bärande kraft. Det är bara tron som bär, som lyfter och som gör oss rättfärdiga. Känslan säger att vi också måste ha något mer, men i Bibeln står det: ”min nåd är nog för dig” (2 Korintierbrevet 12:9). Och nåden har inte med gärningarna att göra. ”Men den som utan gärningar tror på honom som förklarar den ogudaktige rättfärdig, han får sin tro tillräknad som rättfärdighet”, står det i Romarbrevet 4:5. Och i kapitel 3:28: ”Vi hävdar nämligen att människan förklaras rättfärdig genom tro, utan laggärningar.” Kravet att genom olika sorters gärningarna försöka bli fri från skuld och fördömelse är ett träsk där man sjunker allt djupare genom att se på sig själv, inåt och nedåt. Tron lyfter och bär. Den frigör. Den befriar från fördömelse och fruktan. ”Så finns nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus” (Romarbrevet 8:1).

Det är Bibelns underbara, befriande budskap till oss: rättfärdiggjorda av nåd genom tron på Jesus!