Det är skillnad på det som är verkligt och det som är avbildat. Det är skillnad på levande växter och på tillverkade. De senare kan likna de levande och vara väldigt välgjorda, men skillnaden är uppenbar på närmare håll. Så kan man heller inte efterlikna det verkliga livet i Kristus. Ord och bekännelse till en lära är inte detsamma som att vara född på nytt och en ny skapelse i Kristus.

Var är vi och var står vi som kristna, andligen sett?

I Jakobs brev 1:18 står det: ”I kraft av sin vilja har han fött oss på nytt genom sanningens ord till att vara en förstlingsfrukt bland dem han har skapat”. Och i Efesierbrevet 2:6 läser vi: ”Han har uppväckt oss med honom och satt oss med honom i den himmelska världen, i Kristus Jesus”. I Kolosserbrevet 3:3 står det att vårt liv är dolt med Kristus i Gud. Dessa citat talar om vad som hänt och vad vi är som kristna. Det är inget ytligt, utan det är Guds verk i oss. Det är en förvandling och ett nytt liv. Vi har blivit födda på nytt. Om man bara har omfattat kristendomen som en lära med en del punkter som kan accepteras på ett förnuftsmässigt sätt, har man inte upplevt det verkliga livet i Kristus. Det verkliga livet i Kristus är inte något man lär in. Alltför mycket fokuserande på kunnande flyttar inriktningen från verkligheten till teorin.

Vi ska inte vara rädda för att använda de bibliska beskrivningarna för livet i Kristus. Det finns en rädsla för det i tron att man genom att undvika för mycket av bibliska/andliga uttryck gör man det lättare för dem som inte tror att förstå vad vi talar om. Det är en mänsklig tanke. Det som är andligt görs inte mer förståeligt genom att använda andra uttryck. Det handlar ju inte om inlärning utan om liv. Och liv beskrivs inte, det föds. Bibeln säger att vi är födda på nytt. ”Ni är ju födda på nytt, inte av en förgänglig säd utan av en oförgänglig, genom Guds levande ord som består” (1 Petrus brev 1:23). Jesus undervisar Nikodemus om just detta. Jesus säger att ”den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike, Johannes evangelium 3:3, och han förklarar i vers 6, att ”Det som är fött av köttet är kött, och det som är fött av Anden är ande.”

Genom tron på Jesus är vi Guds barn. I Hebreerbrevet 12:22 står det: ” ni har kommit till Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem, till änglar i mångtusental”. Kan vi förstå det? Naturligtvis inte. Men vi kan tro vad som står och uppleva något av verkligheten i det. Vad som inte skett är den synliga förvandlingen. Men i 1 Johannes brev 3:2 står det om den: ”Mina älskade, nu är vi Guds barn, och än är det inte uppenbarat vad vi ska bli. Men vi vet att när han uppenbaras ska vi bli lika honom, för då får vi se honom sådan han är.”

Guds ord är grunden för vår tro. Det ordet behöver inga filter. Det är levande och verksamt och skarpare än något tveeggat svärd, läser vi i Hebreerbrevet 4:12. Om vi lyssnar för mycket till alla möjliga utläggningar och förklaringar kan det bli förvirrande. ”Bokstaven dödar, men Anden ger liv”, står det i 2 Korintierbrevet 3:6. Om inte den helige Ande får klarlägga Herrens ord förblir det en sluten källa. Därför är det viktigt att de som förkunnar Ordet är ledda av den helige Ande. Kunskap och erfarenhet kan inte ersätta Andens ljus. Låt Guds ord vara vad det är. Vad den och den har sagt, tolkat och förklarat är inte riktmärken att följa. Det kan vara nyttigt att tänka på också när man själv läser Bibeln. Paulus skriver i 2 Timoteusbrevet 4:3: ”Det ska komma en tid då människor inte längre står ut med den sunda läran utan samlar åt sig mängder av lärare efter sina egna begär, så som det kliar i deras öron att få höra”. Inlärda åsikter hämtade från olika miljöer man vistas i behöver inte nödvändigtvis vara fel, men ingenting kan rubba att det är Guds ord som är grunden.

Det är mycket som kan påverka oss. Därför är det nödvändigt att hålla sig till vad som är sant och vad som är verkligt. När kyrkan låter sig påverkas utifrån och blir förändrad måste man inte hålla med, eller för den delen inte heller vara med. Det främjar inte den kristna enheten. Det kan främja den enhet som består i enhälliga beslut. Men så länge dessa har en annan grund än Guds ord är den knappast kristen. Mer än till namnet. Vi ska komma ihåg att den egentliga kristna enheten består av alla dem som är grenar i ”vinstocken” (Johannes ev. 15:4, 5) – Kristus. ”Ni är alltså Kristi kropp och var för sig delar av den”, läser vi i 1 Korintierbrevet 12:27. Det är den sanna församlingen, eller kyrkan om man så vill. Genom tron på Jesus tillhör vi samma kropp oavsett yttre former. Det är viktigt att hålla isär begreppen när det gäller detta. Jesus säger: ”.. där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem” (Matteus ev. 18:20). Vem som är innanför eller utanför den verkliga gemenskapen med Kristus – och andra troende – avgörs inte genom någon annan sammansättning.

Det verkliga livet i Kristus har inte med yttre former att göra. Former kan vara olika, men det är vad som skett på insidan som är avgörande. Former kan också vara förledande på det sättet att de kan ge intryck av något som inte motsvaras av innehållet. Så kan det också vara med antal och storlek. Det kan se mäktigt och imponerande ut om vi lyckas arrangera något stort. Men det verkliga livet i Kristus visar sig inte i yttre manifestationer. Frågan är om någon blir andligen berörd av det vi gör. Om det blir för mycket fokuserande på mänskliga förmågor och olika framträdanden kanske inte budskapet lyfts fram utan i stället skyms. Evangelium är ju en Guds kraft till frälsning, står det i Romarbrevet 1:16. Vår uppgift är att förmedla detta. Det sker inte genom vad vi producerar utan genom att Gud verkar genom oss.

I 1 Samuelsboken kapitel 4-7 finns en skildring om skillnaden mellan egna initiativ respektive att lyda Gud. Det här var innan Israel hade någon kung. Man drog ut till strid mot filisteerna och blev besegrade. Efteråt frågade man varför det gått så och föreslog att man skulle hämta Herrens förbundsark som fanns i Shilo. För, tänkte man, ”så att den är här bland oss och räddar oss från våra fienders hand”. Så gjorde man. Och när arken kom in i lägret brast hela Israel ut i ett så högt jubelrop att marken skakade. Det var segerstämning för nu hade man sett till att Guds förbundsark var ibland dem. I fiendelägret blev man rädda, för man tänkte. ”Gud har kommit in i lägret” och man kom ihåg hur Gud hade hjälpt sitt folk tidigare. Men man fattade dock mod och stred och israeliterna led ett mycket stort nederlag. Dessutom blev Guds ark erövrad. Det här ledde till stora svårigheter för filisteerna och man beslöt att sända tillbaka arken till israeliterna.

I kap. 7, vers 2 står det sedan: ”Hela Israel suckade efter Herren”. Då sa Samuel: ”Om ni av hela ert hjärta vill vända om till Herren, så gör er av med de främmande gudarna och ashtarterna och vänd era hjärtan till Herren och tjäna endast honom. Då ska han rädda er…” Så gjorde man och Samuel bad till Herren för folket. Själva fastade de och bekände att man syndat mot Herren. Nu drog filisteerna åter upp mot Israel. Man fick höra det och blev rädda och sa till Samuel: ”Sluta inte ropa till Herren vår Gud för oss…” Samuel ropade till Herren. När så filisteerna ryckte fram till strid lät Herren ett starkt åskväder dundra över filisteerna och förvirrade dem, och de blev slagna av Israel.

Det egna initiativet, som verkade så gudfruktigt, hjälpte inte. Det var när man rensade ut avguderiet och vände om till Herren som framgången kom.

Folkets jubel efter att arken hämtats åstadkom skakningar i marken, inget mer. Det var ett egenproducerat jubel. Men efter att man gjort upp med avfallet från Gud och vänt om skedde ett gudomligt ingripande. Då kom ljudet uppifrån, inte från marken!

Om vi ska få vara med om gudomliga ingripanden måste vi också lyda Gud. Visst kan också vi åstadkomma jubel och skakningar, inte bara bildligt… Men berör det mer än ”marken”? Det känns, upplevs och visar sig när det vi håller på med har sitt ursprung i det verkliga livet i Kristus eller om det bara är något som är programmerat och inlärt.

Det verkliga livet i Kristus är ett tillstånd där vi drivs av Guds Ande. ”Alla som drivs av Guds Ande är Guds barn”, läser vi i Romarbrevet 8:14. Det är ett tillstånd där ”det är Gud som verkar i er, både vilja och gärning, för att hans goda vilja ska ske” (Filipperbrevet 2:13). Det är ett liv i välsignelse, den helige Andes ledning och med gudomliga ingripanden. Det är ett liv som inte är begränsat att levas i indelningar gjorda av människor men som för dig in i en levande gemenskap med Gud. Det är ett liv som är tillgängligt här och nu. För dig och alla!