Känner vi igen oss i nedanstående beskrivning? Det borde vi göra, för det är vad Bibeln säger om Guds folk.

”Men ni är ett utvalt släkte, ett kungligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk för att förkunna hans härliga gärningar, han som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus. Ni som förr inte var ett folk är nu Guds folk, ni som inte hade fått barmhärtighet har nu fått barmhärtighet” (1 Petrus brev 2:9-10).

Öppnas våra ögon för vad dessa bibelord innebär ser vi verkligheten i ett helt nytt perspektiv. Det visar vad som skett och vad vi blivit genom tron på Jesus. Det handlar då inte om vilken kyrka eller riktning som format vad man tror. Sådant blir ganska oväsentligt inför det faktiska tillstånd Bibeln beskriver att de troende befinner sig i.

Vi är kallade ut ur mörkret och lever nu i Guds ljus. Det har skett en övergång från ett liv till ett annat. I 1 Johannes brev 1:7 läser vi: ” Men om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, då har vi gemenskap med varandra och Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd”. Det är den verkliga gemenskapen – både med Gud och med hans folk. Och det är den totala friheten från synden genom Jesu blod.

I Johannes ev.15:19 säger Jesus: ”Men ni tillhör inte världen, utan jag har utvalt er och tagit er ut ur världen”. För den moderna människan – indoktrinerad av ”det oandliga, tomma pratet och invändningarna från det som kallas kunskap utan att vara det” (1 Timoteusbrevet 6:20) – är sådana ord obegripliga. Men för dem som tagit emot Guds ord, fötts på nytt och blivit nya skapelser i Kristus är det en påtaglig verklighet.

Ett utvalt släkte. Utvalda av Gud. I Efesierbrevet 1:4 skriver Paulus: ” Han har utvalt oss i honom (Kristus) före världens skapelse”. Och så fortsätter han: ”till att vara heliga och fläckfria inför honom”. Perspektivet blir oändligt. Det är omöjligt att på ett kunskapsmässigt sätt få grepp om det stora i detta. Men med den helige Andes ljus över vad vi läser uppenbaras något av vad som skett och vad vi är.

Det är viktigt att låta Guds ords beskrivning om oss vara avgörande. Det är vad som står där som är sanningen och verkligheten. Det gör att vi förstår vår kallelse och uppgift. Gud hade redan före skapelsen utvalt oss i Kristus till att vara heliga och fläckfria. Det är ingenting som har med våra egna gärningar att göra; det är uteslutande ett verk av Gud. Det gör att vi kan släppa allt av fruktan, skuld och anklagande tankar och leva i den fullkomliga frihet som Jesus vunnit åt oss. Vi är Guds folk och vi har fått barmhärtighet.

Det verkar ibland som om fokus mer är inställt på det materiella än det andliga, som t.ex. den politiska utvecklingen. Men är målsättningen samhällsförändring? Och kan vi genom påverkan göra något åt ett sekulärt samhälle? Det är klart att det går att få till ytliga förändringar, och dessa ska inte föraktas. För vi ser ju på flera sätt en oerhört destruktiv utveckling i samhället, där det gudlösa upphöjts till standard och kristendomen föraktas med den klart uttalade uppfattningen att det förstnämnda är det normala. På i stort sett alla plan prånglas det budskapet ut med avsikten att förändra människors sätt att tänka. På samma gång understryks att alla själva ska välja vad man ska tycka. Det behövs inte särskilt stor analysförmåga för att genomskåda både dumheten och falskheten i den typen av påståenden. För står man under ständig indoktrinering av vad man ska ha för åsikter blir det inte lätt att varken våga eller kunna ha någon annan uppfattning än den fastställda.

Det borde inte vara oklart för Guds folk att bakom den här kristendomsfientliga propagandan står den onda andevärlden. Det gör att människor påverkas och får dem att under alla möjliga förevändningar – som t.ex. utveckling, forskning och vetenskap – proklamera påståenden med ursprung just i den onda andevärlden. Men genom att vi vet det här, är frågan om försöken till påverkan har någon större betydelse? Är det inte i stället en andlig utrustning som behövs och som kan resultera i förvandlade människor? Det kan i sin tur förändra både folk och länder.

Ser vi verkligheten som den är eller bara ur ett mänskligt perspektiv? Förstår vi att det finns en andlig verklighet? Både en ond och en god? Gör vi det inser vi också att det är den andliga utrustningen som behöver prioriteras? Paulus skriver i Efesierbrevet 6:1213: ”Vi kämpar inte mot kött och blod, utan mot furstarna, mot makterna, mot världshärskarna här i mörkret och mot ondskans andemakter i himlarymderna. Ta därför på er hela Guds vapenrustning.” I den striden handlar det inte om att uppnå förändringar som endast berör ytan. Här handlar det om förvandling.

Jesus sa: ” Ni är världens ljus. En stad som ligger på ett berg kan inte döljas. Och man tänder inte ett ljus och sätter det under skäppan, utan man sätter det på hållaren så att det lyser för alla i huset. På samma sätt ska ert ljus lysa för människorna” (Matteus ev. 5:14-16). Det är vår kallelse. Varför skulle vi ha något intresse av att vara en del av något som står i motsats till Guds bud och Guds vilja? Det är något som är fel om vi som Guds folk känner behov av att tänka som en sekulär omgivning. Eller är rädda för att avvika från den? Vad är det som attraherar där? Och vad skulle en värld som i grunden är Guds motståndare kunna tillföra dem som andligen sett kommit därifrån? Ingenting har förändrats från tidernas morgon. Guds ord är detsamma. Motståndet mot Gud är också oförändrat. Men genom den gradvisa anpassningen till omgivningen tillsammans med ifrågasättandet av vad som står i Guds ord är det många som inte förstår det. Därför behövs ett ökat medvetande om att det finns en andlig verklighet så att man förstår vad som är kallelsen för Guds folk.

När Israels folk skulle inta det land som Gud lovat skedde det med tydliga anvisningar om hur man skulle leva och hur man skulle förhålla sig till de andra folken. Det var inte genom samförstånd och överenskommelser. Gud sa genom Mose: ”Ni ska inte följa sederna hos de folk som jag driver undan för er” (3 Mosebok 20:23). När sedan Josua blivit folkets ledare sa han: ”Var nu mycket starka, så att ni håller och följer allt som är föreskrivet i Mose lagbok. Vik inte av därifrån, vare sig åt höger eller åt vänster, och ha inte gemenskap med dessa folk som fortfarande finns kvar här hos er. Nämn inte heller deras gudars namn eller svär vid dem eller tjäna och tillbe dem. Nej, håll er till Herren er Gud…” (Josua 23:6-8). Ingenting hade ändrats. Samma budskap som Gud hade gett Mose gällde även under Josuas ledning.

Saker förändras under tidens gång. Så är det. Men med Guds ord är det inte så. De s.k. tolkningarna förändras dock. Men det är en annan sak. Det sker gärna med någon sorts hänsyn till ändrade värderingar i samhället. Men det ändrar ingenting i verkligheten.

Det är vad Bibeln säger om oss som gäller. I Hebreerbrevet 12:22 står det: ” Nej, ni har kommit till Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem, till änglar i mångtusental.” Det har skett en förflyttning, andligen sett. Vi tillhör ett annat rike, vi är ett annat folk med annat perspektiv och andra målsättningar. Vi är Guds folk. I 1 Johannes brev 2:7 står: ”Världen och dess begär förgår, men den som gör Guds vilja består för evigt”.

Vi förstår att vi lever i den sista tiden och att löftet om Jesu återkomst snart kommer att uppfyllas. Vi läser i 2 Petrus brev 3:11-13: ” När nu allt detta går mot sin upplösning, hur heligt och gudfruktigt bör ni då inte leva medan ni ser fram emot Guds dag och påskyndar dess ankomst – den dag som får himlar att upplösas i eld och himlakroppar att smälta av hetta! Men efter hans löfte ser vi fram emot nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor.” Det är inte ett liv i verklighetsflykt utan ett liv i trygg förväntan i gemenskap med Gud här och nu.