Den grundläggande sanningen om hur vi blir frälsta är att vi blir rättfärdiggjorda genom tro. Det var Guds beslut att genom den dårskap vi förkunnar frälsa dem som tror, står det i 1 Korintierbrevet 1:21. I följande verser förklaras detta: ”Judarna begär tecken och grekerna söker vishet, men vi predikar Kristus som korsfäst – för judarna en stötesten och för hedningarna en dårskap. Men för de kallade, både judar och greker, predikar vi Kristus som Guds kraft och Guds vishet.
Stötesten eller dårskap. Vad man än har för argument så blockerar de vägen till frälsning. Sanningen ändras inte och inte heller verkligheten. Det är endast genom Jesus vägen till Gud öppnas.
När det gäller att hålla sig till laggärningar skriver Paulus i Galaterbrevet 5:4-5: ”Ni har kommit bort från Kristus, ni som försöker bli rättfärdiga genom lagen. Ni har fallit ur nåden.” Och så fortsätter han: ”Vi däremot väntar i Anden genom tron på den rättfärdighet som är vårt hopp”. Paulus förkunnelse var en proklamation av Jesus som vår rättfärdighet. Det gamla var nu bakom, såväl för honom själv som för alla andra. Gamla förbundets tid med de förebildliga offren och tempeltjänsten var nu förbi. Det som allt detta visade fram emot hade nu kommit. Allt var fullbordat. Vi läser i Hebreerbrevet 9:24 att Jesus ”gick in i själva himlen för att nu träda fram inför Guds ansikte för vår skull.”
Hur faller man ur nåden? Genom att hålla fast vid andra saker än vid det som redan är fullbordat: det Jesus har gjort för oss. Här är det lätt att fastna i den träldom som allt av eget arbete för att försöka rättfärdiga oss själva leder till. Men i Romarbrevet 4:3-5 läser vi: ”Abraham trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet. Den som har gärningar får sin lön, inte av nåd utan som förtjänst. Men den som utan gärningar tror på honom som förklarar den ogudaktige rättfärdig, han får sin tro tillräknad som rättfärdighet.” Genom att tro och ta emot det budskapet upplever vi den fullständiga befrielsen från skuld och dom.
Det är mycket man kan fastna i, sådant som man på olika sätt tagit till sig och trott att så måste man tänka och så måste man göra. Eller tvärtom. Det är en väg som för vilse. Den leder bort från Jesus och därmed från den frihet som ligger i tron på honom och vad han gjort för oss. Allt som har med egna gärningar att göra gör oss till fångar. Därför ska vi fly från allt av eget arbete när det gäller rättfärdiggörelsen.
Det förrädiska med den här egna strävan är att den ser ut att vara så gudfruktigt och den känns också så, därför att man är medveten om att man verkligen gör något – eller avstår från något. Det göder egenrättfärdigheten. Kanske det rent av kostar på att lämna alla dessa ”döda gärningar”. Vad ska jag då göra? Nej just det. Vad ska jag göra? Tänk om vi kunde ta in trons levande budskap att allt som behöver göras redan är gjort. Det var just det Jesus utropade på korset: ”Det är fullbordat” (Johannes ev. 19:30). Ändå vill vi så gärna göra egna tillägg. Kanske inte alltid medvetet, men genom att inte enbart våga lita på att allt är fullbordat kommer vi lätt in i lagträldom som likt fina trådar i ett spindelnät binder oss i än den ena än den andra ”gärningen” som vi tycker behövs för att vi ska bli rättfärdiga. Vi läser i Kolosserbrevet 2:20-23: ”Om ni med Kristus har dött bort från världens makter, varför beter ni er då som om ni levde i världen och böjer er under bud som ‘ta inte’, ‘smaka inte’, ‘rör inte’? Allt detta gäller sådant som ska användas och förbrukas – det rör sig om människors bud och läror. Visserligen ser det ut som vishet, med självvald fromhet, ‘ödmjukhet’ och späkning av kroppen, men det har inget värde utan tillfredsställer bara det köttsliga sinnet.” Du är friköpt med Kristi blod. Det är nog. Ingenting annat gör dig bättre eller kan göra det. Däremot sämre i den meningen att det du tycker känns bra i stället gör att du inte helt litar på den rättfärdighet Jesus vunnit åt dig utan på din egen – som är inbillad och med en grund som inte gäller. För rättrogenhet är inte detsamma som rättfärdighet. Det första är död religion medan det andra är levande gudsgemenskap. Det första binder, det andra frigör.
Det är genom tron vi blir rättfärdiga. Men till och med när vi talar om tron kan det smyga sig in någon sorts prestationstänkande. Som om det gällde att prestera även när det gäller att tro. Men tron är ingenting man lär in eller tränar upp. Tron är ingen teknik. Den är bara en enkel väg utan självarbete. En väg bort från egna försök och med en enkel förtröstan på Jesus. Det handlar om att ta emot, inte om att prestera. Paulus frågar i Galaterbrevet 3:5: ”Han som ger er Anden och gör underverk bland er, är det för era laggärningar eller för att ni lyssnar i tro, som Abraham?” Svaret kommer i nästa vers: ”Han trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet.”
När Mose på Guds befallning satte upp kopparormen i öknen för att folket som blivit angripna av ormar skulle bli hjälpta handlade det endast om att och se uppåt på kopparormen. Inga andra ceremonier eller speciella beteenden, inga offer eller villkor. Bara lyfta huvudet och se. Det för tankarna till Hebreerbrevet 12:2, 3, där det står: ”Och låt oss ha blicken fäst på Jesus, trons upphovsman och fullkomnare… Tänk på honom som fick utstå sådan fiendskap från syndare, så att ni inte tröttnar och tappar modet.” De egna försöken att förbättra är som att trampa i dy. Man kommer inte upp, man bara sjunker djupare. Man orkar inte utan tappar modet. Tron lyfter oss ur dessa träskmarker och bort ifrån de inåtvända självförbättringsförsöken. För trots att vi inte har erfarenheten av att leva under lagen, som Israels folk hade, så finns det mycket annat man kan fastna i. Sådant man hört och läst, andras erfarenheter, m.m. Det behöver inte vara fel, men kan också vara det. Jämför det du får lära dig med vad som står i Bibeln. Allt som på något sätt avviker från, lägger till eller motsäger vad som står där måste utan tvekan avvisas oavsett från vem det kommer.
I Apostlagärningarna 17 berättas om när Paulus och Silas kom till en plats som hette Berea. När folket där hörde Paulus tala forskade man i Skrifterna om det förhöll sig så som Paulus sa. Man inte bara lyssnade till en förkunnare utan man gick till grunden, de heliga Skrifterna. Gör så. Om vi inte gör det utan tar till oss förkunnelser och undervisning utan att pröva vad vi hör inför Guds ord och börjar tillämpa sådant som är byggt på någons tankar och utläggningar leds vi bort från det enda som kan ge liv: Guds ord. Det är där och ingen annanstans den fulla sanningen är uppenbarad. ”Hela Skriften är utandad av Gud”, står det i 2 Timoteusbrevet 3:16 . Därför är det som står där ofelbart. Och därför ger det liv.
”Kristus är lagens fullbordan till rättfärdighet för var och en som tror”, läser vi i Romarbrevet 10:4
Tron är länken Gud gett oss för att få den rättfärdighet Kristus vunnit med sitt blod. Och det är Guds ord som ger tro. Tron kommer av predikan, står det i vers 10. Och versen fortsätter: ”och predikan genom Kristi ord”. Släpp de egna försöken och ta till dig ordet om tron. I vers 8 läser vi: ”Ordet är nära dig, i din mun och i ditt hjärta, alltså trons ord som vi predikar.” Då upplever du innebörden i det som står i Romarbrevet 8:33-34: ”Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud är den som frikänner. Vem är det som fördömer? Kristus Jesus är den som har dött, ja, än mer, den som blivit uppväckt och som sitter på Guds högra sida och vädjar för oss”. Detta är Påskens budskap. Ja det är budskapet för varje stund och för alla tider.