”Jag glömmer det som ligger bakom och sträcker mig mot det som ligger framför” (Fil. 3:13). Det var Paulus som skrev ned de här orden. Paulus hade mycket bakom sig. Det gamla livet kunde göra sig påmint, det liv han levt som en efter lagen rättrogen samt att han förföljt dem som trodde på Jesus. Han nämner det i 1 Kor. 15:9: ”Jag är ju den minste av apostlarna, inte värd att kallas apostel, eftersom jag har förföljt Guds församling”. Men det gamla livet var nu bakom. Både livet som förföljare av Guds församling och hans förtröstan på kunskapen i lagen. Det var en annan drivkraft och en annan kunskap som gällde nu.
I Fil. 3:7-9 säger han: ”Men allt det som förr var en vinst för mig räknar jag nu som förlust för Kristi skull. Ja, jag räknar allt som förlust, för jag har funnit det som är långt mer värt: kunskapen om Kristus Jesus, min Herre. För hans skull har jag förlorat allt och räknar det som skräp, för att vinna Kristus och bli funnen i honom – inte med min egen rättfärdighet, den som kommer av lagen, utan med den som kommer genom tron på Kristus, rättfärdigheten från Gud genom tron.” Han hade gått vidare. Mötet med Jesus hade inneburit en total förvandling. Det hade också gett en frimodighet och säkerhet som inte på minsta sätt vilade på något hos honom själv. I 1 Kor. 15:10 säger han: ”Men genom Guds nåd är jag vad jag är, och hans nåd mot mig har inte varit förgäves, utan jag har arbetat mer än alla de andra – fast inte jag själv, utan Guds nåd som varit med mig”. Det fanns ingen själv-medvetenhet hos Paulus. Den frimodighet han hade berodde helt på att han levde i tron på Jesus. Han säger: ”nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig. Och det liv jag nu lever i min kropp, det lever jag i tron på Guds Son som har älskat mig och utgett sig för mig” (Gal. 2:20). I Kristus är allting nytt. Det är nytt därför att Jesus har ”utplånat skuldebrevet som vittnade mot oss med sina krav. Det tog han bort genom att spika fast det på korset” (Kol. 2:14).
Livet med Jesus är en vandring i tro. Vandringen med honom är liv i ordets verkliga betydelse. Och livets egenskap är att det aldrig står stilla. Bibeln säger också att ”alla vi som med obeslöjat ansikte ser Herrens härlighet som i en spegel, vi förvandlas till en och samma bild, från härlighet till härlighet” (2 Kor. 3:18). Det är en positiv utveckling som inte sker av egen kraft. Det är Guds verk i oss och det sker genom att se på Jesus. Ser vi inåt eller bakåt stannar allt. Det Gud vill med oss hindras. Guds väg är framåt och uppåt. Det är en väg i frihet och seger.
När Josua hade efterträtt Mose och han stod inför att ta det utlovade landet i besittning sa Gud till honom: ”Bryt nu upp och gå över Jordan, du och hela folket, in i det land som jag ska ge åt Israels barn. Varje plats där ni sätter er fot har jag gett er, som jag lovade Mose” (Jos. 1:2-3).
Tiden var nu inne att löftet Gud gett skulle uppfyllas. Det var ett stort steg att ta. Man hade 40 år i öknen bakom och ett land befolkat av fiender framför. Men det var Gud som gett löftet och Josua handlade i tro på det. När Gud talat kan vi vara frimodiga i de steg som ska tas. Vi får lämna det som är bakom och se framåt. ”Den som sätter handen till plogen och sedan blickar bakåt passar inte för Guds rike”, säger Jesus i Luk. 9:62.
Livet med Herren är ett liv i tro. Tappar vi bort det har vi ingenting kvar. Det står: ”Utan tro är det omöjligt att behaga Gud, för den som kommer till Gud måste tro att han finns och att han lönar dem som söker honom” (Hebr. 11:6).
När vi talar om att gå i tro tänker vi främst på stora steg och mäktiga projekt som ska genomföras. Men de steg som handlar om att tro vad Gud sagt om vår frälsning och om vår frihet kan vara svårare att ta. Vetskapen om vår egen otillräcklighet och våra misslyckanden samt vad våra känslor säger oss kan stå i vägen för att våga lita på vad Gud har sagt. Men att försöka reda ut allting själv och kämpa för att nå fram till en känsla av rättfärdighet är en väg som leder allt djupare in i mörker och hopplöshet. Friheten ligger i att se på Jesus oberoende av hur det känns. Tron på Jesus driver bort tvivel och fruktan. Vi ser att allt är fullbordat. Det är inte vad vi känner eller vad vi anser oss veta om oss själva som avgör vår ställning i Kristus. Det är vad Bibeln säger. I 1 Joh. 3:20 står det att om hjärtat fördömer oss, är Gud större än vårt hjärta och vet allt. Och i Rom. 8:1 läser vi: ”Så finns nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus”. Oavsett vilka anklagelser vi möter, både från oss själva eller från andra så gäller det att våga gå vidare i tro och lämna allt som fördömer. ”Vem är det som fördömer? Kristus Jesus är den som har dött, ja, än mer, den som blivit upp-väckt”, står det i Rom. 8:34. Tro det ordet!
Abraham, ”gav sig i väg utan att veta vart han skulle komma” (Hebr. 11:8). Han trodde att vad Gud hade lovat var han också mäktig att hålla. Han trodde att Gud skulle leda honom till det utlovade landet. I Hebr. 11:9-10 läser vi också: ”I tron levde han i löfteslandet som i ett främmande land… han väntade på staden med de fasta grundvalarna vars byggmästare och skapare är Gud”. Det var ett evighetsperspektiv. Guds löfte gällde både vad som skulle uppfyllas här i tiden men också vad som skulle komma sedan. Och Bibeln säger att om vi tillhör Kristus är vi ”avkomlingar till Abraham, arvingar efter löftet” (Gal. 3:29).
Den verkliga friheten är i tron på Kristus. Den står i absolut kontrast till allt vad prestationstänkande heter. Lämna alla försök och all egen strävan bakom dig. Bibeln talar om den självvalda fromheten att den inte har något värde utan bara tillfredsställer det köttsliga sinnet, Kol. 3:23. Lita i stället på vad Jesus har gjort och ta fasta på löftet i Hebr. 4:16 om att ”frimodigt gå fram till nådens tron för att få barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätt tid”. På korset bröts syndens makt. Därför kan du släppa dina bördor av skuld. Tankarna kan vara efterhängsna, anklagelserna många. Men det finns ingenting som kan omkullkasta trons kraft. Bibeln uppmanar oss att ta trons sköld, med vilken vi kan släcka den ondes alla brinnande pilar, Ef. 6:16. Alla stod det!
”Till denna frihet har Kristus gjort oss fria. Stå därför fasta och låt er inte tvingas in under slavoket igen”, står det i Gal. 5:1. Paulus var noga med att inte låta något från lagen hindra den frihet han funnit i Kristus. Han skriver i Gal. 2:5 efter att han fått veta att några nästlat sig in för att spionera på den frihet de hade i Kristus och göra dem till slavar: ”Men vi gav inte efter för dem ens ett ögonblick eller underkastade oss. Vi ville att evangeliets sanning skulle bevaras hos er.” Evangeliets sanning är att Jesus har fullbordat allt och att det inte finns något att tillägga. Frälsningen är hans verk. Alla påståenden om sådant som behöver läggas till kan vi med gott samvete avfärda och i stället prisa Herren för den fullkomliga frihet vi nu lever i. Det kommer att göra oss frimodiga att tjäna honom. Vi behöver inte, och ska inte, stanna upp och se på oss själva för att bara upptäcka allt vi inte kan leva upp till. Blicken har bytt fokus. Det är på Jesus vi ser. Det handlar inte om hur det känns, om vi anser oss färdiga eller värdiga. Allt är redan fullbordat. I 2 Kor. 6:2 står det: ”Nu är den rätta tiden, nu är frälsningens dag”. Det strider mot förnuftet, det strider mot känslan. Men det här är en annan väg. Det är trons väg. Och den utesluter egna försök. ”Vad kan vi då berömma oss av? Beröm är uteslutet. Genom vilken lag? Gärningarnas? Nej, genom trons lag” (Rom. 3:27).
I Gal. 5:13 står det: ”Ni är kallade till frihet, bröder. Låt bara inte den friheten ge köttet något tillfälle, utan tjäna varandra i kärlek.” Den frihet vi äger i Kristus är inte en frihet för egoismen och de egna valen. ”Köttet söker det som är emot Anden, och Anden söker det som är emot köttet. De två strider mot varandra så att ni inte kan göra det ni vill”, står det i Gal. 5:17. Friheten i Kristus är från allt det destruktiva och meningslösa som är i världen. Den är befrielse från synden. Dessutom innebär den frihet från religiösa ok. Det är en frihet vi upplever i gemenskapen med Gud. Kyrkan kan ändra sig men inte Gud. Därför är det också viktigt att inte blanda ihop vad som förkunnas med det som står skrivet. Friheten i Kristus gör att vi får ett rätt förhållande till vad som är Guds vilja. Det står också att Gud verkar i oss både vilja och gärning för att hans goda vilja ska ske, Fil. 2:13.
Religiositeten förtrycker. Tron på Kristus frigör. Guds ord talar om att ”det ska komma en tid då människor inte längre står ut med den sunda läran utan samlar åt sig mängder av lärare efter sina egna begär, så som det kliar i deras öron att få höra” (2 Tim. 4:3). Att välja förkunnelse efter vad som känns bekvämt är en miss-riktad frihet. Livet med Gud är inte ett liv där man väljer och vrakar. Håller man på så kan man hamna i alla möjliga avarter för att inte säga villfarelser. Guds ord är en helhet. Det är allsidigt. När vi tror och tillämpar detta Ord upplever vi ljuset, klarheten och kraften som gör att vi kan gå vidare – i tro.
GRr 10 ’18