Våga tro

Våga tro när samvetet anklagar dig. Våga tro när omständigheterna ser omöjliga ut. Våga tro när dina egna möjligheter inte räcker till. Våga tro när andra tvivlar på dig. Våga tro när du misslyckas. Och framför allt: Våga tro att Jesu försoningsverk gäller – också för dig. I Hebr. 4:16 läser vi: ”Låt oss därför frimodigt gå fram till nådens tron för att få barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätt tid.” Det talar om att våga komma till Jesus för att få – inte förtjäna – barmhärtighet och nåd. Det talar om en frimodighet som inte ligger i egen självsäkerhet utan som endast har sin grund i vad Jesus gjort för oss och att det är därför vi kan vara frimodiga. Det är i kraft av löftet om att synden är sonad och att var och en som vill får komma och ta emot barmhärtighet och nåd utan att ha förtjänat det.

Det här är inte gärningarnas väg; det här är trons väg. Och tro är inte gärning. Det kan, hur egendomligt det än kan låta, förväxlas. Dvs. om man gör tron till en fråga om hur mycket energi man kan lägga ner på att ”tro”, hur mycket man orkar stå fast, hålla ut, bekänna, uttala, osv. Allt det här och mer kan se ut som tro fast det i själva verket är eget arbete formulerat i andliga uttryck. Vad kommer sådant ifrån? Ja det är mycket som lärs ut och det kan ha olika källor. Därför är det viktigt vilken undervisning man lyssnar till. För det är inte allt som förkunnas som har rätt grund bara för att det låter bra.

I Apg. 17:11 läser vi att när Paulus kom till Berea tog folket där emot ordet med stor villighet och forskade varje dag i Skrifterna för att se om det stämde. Tänk om vi skulle göra det mer än vi gör. Om vi gjorde det skulle säkert en hel del sorteras bort av det som lärs ut och endast Bibelns ord skulle lysa klart och ge det liv och den klarhet som strålar fram därifrån. Det är inte fel att pröva vad som förkunnas. Vad som är fel är när man i en felriktad rädsla för att vara kritisk, inte vågar pröva vad som sägs. Människors ord kan ifrågasättas men aldrig Guds Ord. Därför är det viktigt att man tar reda på vad som står skrivet. För bygger vi bara på sådant som låter bra och som passar vad vi själva tycker om att höra vilar det vi tror på bara på en åsiktsgrund.

När Petrus var i båten tillsammans med de andra lärjungarna och man såg Jesus komma gående på vattnet, sa han: ”Herre, om det är du, så befall mig att komma till dig på vattnet” (Matt. 14:28). Då sa Jesus ”kom” och Petrus steg ur båten och gick på vattnet fram till Jesus. Petrus tog inte det här steget innan Jesus talat; han inväntade ett ord från Mästaren. Det är det som är tro, inte att ”gå i tro” på något man valt själv.

Om man från ett mänskligt perspektiv ser på tron hamnar man i en återvändsgränd. Detta just därför att man då utgår från hur man själv tänker. För tron är inte jämförbar med det mänskliga. Tron är en annan nivå, en andlig sådan. Och det mänskliga och det andliga kan inte mötas. Det är två olika världar. I 1 Kor. 2:12-14 står det så här: ”Men vi har inte fått världens ande utan Anden som är från Gud, för att vi ska veta vad vi fått av Gud. Det förkunnar vi också, inte med ord som mänsklig visdom lär oss utan med ord som Anden lär oss, när vi förklarar andliga ting med andliga ord. En oandlig människa tar inte emot det som kommer från Guds Ande. Det är dårskap för henne, och hon kan inte förstå det eftersom det måste bedömas på ett andligt sätt.” Därför händer ingenting genom enbart kunskapsrelaterad undervisning. Det krävs något mer, ja någonting helt annat. Paulus skriver tidigare i nyss citerade kapitel, verserna 45: ”Mitt tal och min predikan kom inte med övertygande visdomsord utan med bevisning i Ande och kraft. Er tro skulle inte bygga på människors visdom utan på Guds kraft.”

Ingen blir rättfärdig genom något man själv presterar. Det är endast genom tron på Jesus vi blir förklarade rättfärdiga. Det var inte Abrahams gärningar som gjorde honom rätt-färdig; det var hans tro. Det står: ”Om Abraham förklarades rättfärdig genom gärningar, då har han något att berömma sig av – men inte inför Gud. För vad säger Skriften? Abraham trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet. Den som har gärningar får sin lön, inte av nåd utan som förtjänst. Men den som utan gärningar tror på honom som förklarar den ogudaktige rättfärdig, han får sin tro tillräknad som rättfärdighet” (Rom. 4:2-5). Därför: våga tro, släpp taget om alla egna försök och föreställningar om vad som måste till. Våga tro att vad Gud sagt i sitt Ord gäller. Det gäller för alla, det gäller för dig. Genom tron är du rättfärdiggjord och har frid med Gud. Synden är förlåten och du är fri. Låt inte dina misslyckanden få dig att tro att det måste till något mer, någon sorts insats från din sida. Allt fullbordades genom det Jesus gjorde. ”Kristus har friköpt oss från lagens förbannelse genom att bli en förbannelse i vårt ställe. Det står skrivet: Förbannad är var och en som är upphängd på trä, står det i Gal. 3:13.

När Mose och allt folket stod vid Röda havet och fiendehären närmade sig bakifrån, sa Gud: ”Lyft din stav och räck ut handen över havet och klyv det, så att Israels barn kan gå rakt genom havet på torr mark” (2 Mos. 14:16). Mose handlade på Guds uppmaning, på vad Gud talat. Det var en omöjlig situation. Framför var vattnet och bakom var fienden. Men för Gud är allting möjligt. Hans Ord står över allt annat. För honom som skapat allt finns inga begränsningar. Vågar vi tro det? Mose gjorde som Gud sa, han räckte ut handen över havet och då skedde det som Gud sagt skulle ske. Vågar vi släppa egna och andras argument som bygger på hur långt vi själva kan tänka? Eller är det så att realismen håller oss tillbaka, erfarenheten håller oss tillbaka, förnuftet – ja det vi kallar förnuftet – håller oss tillbaka? Det är dags att släppa allt det här och ta emot vad Gud vill att vi ska få del av. Ansträngde Mose sig? Nej, han bara gjorde som Gud sa. Vi har en benägenhet att anstränga oss i stället för att vila, tveka i stället för att våga, tvivla i stället för att tro. Men det är nu som det alltid har varit att tron kommer från Guds Ord. Därför bör vi läsa och ta till oss Ordet. Det är därifrån tron kommer. När tron växer ser vi saker från ett annat perspektiv. Våra ögon öppnas för Guds möjligheter. Inriktningen flyttas från våra egna begränsningar till honom för vilken allt är möjligt. Det blir en förtröstansfull och en förväntansfull tro. En tro som inte grumlats av förnuftsmässiga resonemang.

När Israels folk under Josuas ledning skulle inta staden Jeriko sa Herren att man skulle gå runt staden ett varv varje dag i sex dagar och sju varv den sjunde dagen. Prästerna skulle blåsa i basuner och den sjunde dagen skulle folket höja ett kraftigt härskri. Då skulle stadsmuren störta samman och folket storma in. Det var ingen mänsklig strategi. Men man gjorde som Herren sagt och då skedde undret. Det är i tro på och i lydnad för vad Gud sagt som segrar vinns – nu som då.

När Gideon skulle gå i strid mot midjaniterna fick han en exakt beskrivning hur han och de som var med honom skulle göra. Först skulle antalet minskas. Man var från början 22000, till sist återstod endast 300 man. Detta för att man inte skulle kunna säga ”min egen hand har frälst mig” (Dom. 7:2). Det var heller ingen vanlig utrustning man skulle använda och inget vanligt sätt man skulle gå tillväga på, se fortsättningen av kap. 7. Men det var ett ord från Gud. Det är alltid det det handlar om: har Gud talat? Om han har gjort det vågar vi tro. Annars finns ju många tankar, idéer, förslag som vi kan komma upp med och som vi kanske tycker passar för det vi planerar. Men det är vad Gud sagt som är avgörande. Det är när han talat vi vågar tro. Det är också därför det är så viktigt att inte avfärda eller bortförklara vad Bibeln undervisar om. Ingen har den befogenheten. Men alla kan vi tro, följa och handla på Guds Ord och därmed uppleva Ordets förvandlande kraft.

Frågan är inte hur stort självförtroende vi har. Paulus säger i 1 Kor. 2:3: ”Svag, rädd och mycket orolig kom jag till er”. Det vittnar inte om självsäkerhet. Men det talar heller inte om att han inte vågade. Paulus tro var inte grundad på vad han var i sig själv utan på vad han var i Gud. Det är det som är avgörande för oss alla. Och det är på den grunden vi vågar tro. I vers 5 säger Paulus: ”Er tro skulle inte bygga på människors visdom utan på Guds kraft”. Lyft blicken, se Guds möjligheter och våga tro.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *